Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sonja Kovalevskys författarskap. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sonja Kovalevsky s författarskap
ker läsaren att nu först börjar det riktigt på
allvar, en verklig kamp för lyckan, sedan det
blev som det kunde ha blivit. När baronen
avstår från fideikommisset sker det med
följande ord: »När det finns flere pretendenter till
ett rike, så bör ju alltid den segra som har den
stora kungstanken.» Där finnas i dramat
åtskilliga repliker vilka, liksom denna
förklaring, falla direkt tillbaka på Ibsen. Där finns
också mycket Björnson (Over Ævne, del 2),
Tolstoi och allmänt åttital. Och som ofta,
när allt detta blandades ihop in absurdum,
saknades ingalunda ingrediensen himmelsblå
romantik.
Som rimligt var blev kritiken ganska
nedgörande, och författarinnorna själva hade
inom sig förlorat både tro på och intresse för
sitt dubbeldrama. Till Snoilsky skriver A.
Ch. Edgren när hon skickar honom Kampen
för lyckan:
Jag tror nog att jag har tagit mig vatten över
huvudet med denna uppgift och ej lyckats bringa
tanken — en annans tanke — till full klarhet.
Ärlig som A. Ch. Edgren alltid var
tilllägger hon:
Det ser just icke ut som om någon människa
funne sig anslagen av själva idén . . . det ser ej ut
som om vi skulle bli förstådda, och då är det väl
ett misslyckat litterärt experiment och ett halvt år
av mitt liv bortkastat.
Snoilsky är formellt mera chevaleresk i
sin kritik än de övriga. Han säger endast:
Med risk att misshaga är jag så öppenhjärtig
att tillstå, att Edert dubbeldrama samt slutet av
»Sommarsagan» icke i allo syntes mig stå på höjden
av vad Ni verkligen kan.
En hänförd beundrare fick dramat dock
längre fram i Herman Bang. Han skriver i
sin dödsruna över Sonja Kovalevsky:
»Jeg tilstaar jeg elsker dette mærkelige Skuespil,
der med en matematisk Stringens beviser
Kjærlighedens Almægtighed; at den og kun den er Livets
Eneste og Alt. At kun den giver Væxt og lader
visne. Kun i den kan man udvikles og blive
stærk. Kun ved den kan man endogsaa opnaa
at opfylde sin Pligt.»
Upprepar man nu läsningen av Kampen
för lyckan, så framträder än klarare att den
var ett misslyckat experiment. Fru Edgren
har rätt i att hennes personlighet drunknat
i Sonjas utan att dennas därför fått något
individuellt uttryck. »Kampen för lyckan
var», säger Ellen Key, »ett omöjligt
experiment, det att för lösningen av en estetiskt
ohållbar uppgift sammansmälta två olika
diktarlynnen.»
II.
För Sonja Kovalevsky fick emellertid
Kampen för lyckan, trots misslyckandet,
betydelse som incitament till självständigt
författarskap. Dubbeldramat hade kommit ut
till julen 1887. Två år senare är Sonja
Kovalevsky färdig med sin första berättelse Ur
ryska livet, med undertitel Systrarna
Rajevski. Hon hade först skrivit boken som ren
självbiografi; men syskonen Leffler avrådde
från denna form. De ansågo att det kunde
väcka anstöt att en ännu ung författarinna
så oförblommerat framlade sina intima
familjeförhållanden ! Hur stor omarbetning
det blev undandrar sig ju nu bedömande. Att
den var till båtnad för verket torde man med
säkerhet kunna påstå. Jag-formen försvann
och författarinnan kom ju att stå friare både
i fråga om komposition och framställning.
På den inre sanningen har hon ej gjort våld.
Man finner där hos barnet och ungmön Sonja
Corvin-Krukovsky alla de konstitutiva drag
som, skärpta eller modifierade, återfinnas hos
kvinnan Sonja Kovalevsky.
I sin essay över Tolstoi framhåller
professor Böök hur i dennes författarskap — och
man kan ju tillägga i flera andras av de stora
ryska författarna — framträder allt vad det
ryska herrgårdslivet inneslutit av poesi,
munterhet och skämt, otvunget sällskapsliv och
familjär naturlighet. Där berättas om
jullekar, slädpartier, baler och maskerader,
jakter, svampplockningar och andra landets
nöjen. Professor Böök gör den nog träffande
iakttagelsen att en svensk läsare känner sig
förunderligt väl hemmastadd i denna
gammalryska värld, därför att där finnas
åtskilliga paralleller till gammalt svenskt
herrgårdsliv.
Tolstoi hade emellertid en viss avsikt med
att kraftigt understryka det sympatiska,
sorglösa och idylliska i godsägarlivet — en
avsikt som gör hans skildringar därav i
någon mån tendentiösa. Det gällde för honom
att få fram en motsättning för att kunna
gissla det syndiga och lastbara, i bästa fall
konventionella och ytliga livet i städerna,
särskilt inom societeten i Petersburg och
Moskva.
39—Ord och Bild, 4cårg.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
