Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Teatermuseet på Drottningholm. En programförklaring och en överblick. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te atermuseet på Drottningholm
Foto. C. G. Rostnberg.
C. F. Adelcrantz. Teater modell.
värld. »Det är en gammal sägen inom
konstläran, att konsten endast är en
efterbildning av naturen», säger Tegnér i sitt
äreminne över J. G. Oxenstierna.
Självklart är att denna sägen aldrig dragit
gränser för den skapande inbillningen hos de
skalder och konstnärer som ägt intuition
nog att se djupare än till skenet. Men
läran som sådan har betytt mycket nog. På
dess virulens ger häftigheten i Lessings
angrepp gott bevis. Hur systematiskt
genomförd ut pictura />oe.siy-teorien var, och
hur den genomträngt betraktelsesättet
både hos målare och poeter finner man
genom ett studium av äldre
konstkritisk litteratur — ett kapitel som här
givetvis icke är platsen att närmare gå in
på. Visst är att om Lessings
begreppsdistinktioner utförde ett befrielseverk som
för båda parterna öppnade nya världar, är
det en ofrånkomlig nödvändighet för den
som verkligen vill förstå den föregående
periodens konst och dikt att se den och
läsa den i den anda vari den skapats. Vil-
ket för konstens del betyder förtrogenhet
med den verkliga eller diktade natur från
vilken de hämtade sitt stoff, och för
poesien kännedom om den bildvärld i vilken
den hörde hemma.
Verklig eller diktad. Ty klassicismens
dikt gjorde därvid ingen åtskillnad.
Rubens lika väl som Voltaire ställde i sina
tavlor ur Henrik IV :s hjältelevnad
historiska och allegoriska personer sida vid sida.
Gemensamt skapade skalderna och de
bildande konstnärerna en fantasivärld som
fick likaberättigad verklighet med den
påtagliga yttervärlden som stoff för
»imita-tio», efterhärmning. Denna fantasivärld var
icke en enda målares eller en enda poets
tillhörighet — den var allas egendom,
erhöll sitt fingerade verklighetsvärde genom
den konvention som kom alla att acceptera
den. Den brokiga mytologiskt-allegoriska
fantomvärld som fyllde palatsens väggar och
tak med ett gäckande myller av bisarra
gestalter och som kallades till liv i epos
och drama var en skapelse av ett tidevarv,
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
