Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dagmar Olrik och hautelisserna i Köpenhamns rådhus. Av Elisabeth Thorman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagmar Olrik och hautelisserna
Fröken Dagmar Olriks atelier på Rådhuset.
Hon iir sysselsatt med vävandet av Rolf Krake som springer över elden i Adils hall, efter kartong av
L. Frölich och M. Engelsted.
denna hyllning i viss mån även en annan
dansk konstnär till del, Martin Nyrop,
vars ojämförliga verk, Köpenhamns
Rådhus, drogs in i denna sällsynt nobla och
stolta hyllningshistoria.
Theodor Bierfreund kunde 1903 (i en
artikel i Ord och Bild) konstatera, att
Lorenz Frölich »efter lang Omflakken, i
en Række Aar bot i sin Födeby
(Köpenhamn) som en Patriark blandt Kunstnerne,
höjt hædret av Gamle og Unge, beundret
av alle — en vis Olding med en Ynglings
Hu». Han måste vid orden »höjt hædret»
ha haft föregående års stora Frölichfest
i tankarna. Så nyss begynt var däremot
då det stora verk, tapetsuitens vävande, i
vilket Frölich själv vid framställandet av
kartongerna m. fl. uppgifter tog så livlig
del, att ingenting därom nämnes i Ord
och Bild-artikeln.
Men detta arbete, som skulle taga
inemot två årtiondens flitiga verksamhet i
anspråk, hade redan året 1902 kunnat
sättas i verket. Valet bland teckningarna i
Danmarks Historia hade överlämnats åt
Lorenz Frölich själv, Axel Olrik och
Niels Skovgaard. En viss tvekan vad
beträffar teknik hade rått, ett förslag hade
givits att brodera taperna; av en dylik
genre finnas betydande och intressanta
prov i bl. a. Sverige och England. Men
på vävnadens företräde framför broderiet
i ett fall som detta kan ingen tvivla, och
så mycket hellre bestämde man sig för
den förra tekniken, som en utbildad
konstnär fanns att tillgå. Denna var Dagmar
Olrik.
Det livfulla sätt, på vilket Lorenz
Frölich deltog i framställandet av det verk,
som så vackert skulle för kommande tider
hugfästa hans namn, den osparade,
outtröttliga möda han gav sig, ge klara
vittnesbörd om hur djupt denna hyllning
vidkom honom. På ett sällsynt sätt kunde
han också tillmötesgå den uttalade önskan
att begagna hans ungdomsverk. Vilken
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
