Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Be ije r
av några märkligare musikaliska kvaliteter
än för sin munterhets och lättfattlighets skull.
Intrigen är hämtad från en av Cervantes
noveller, den rör sig om två förklädda
studenter på äventyr i Toledo, där den ena av dem
förälskar sig i en kökspiga (fregona), som i
själva verket är en förnäm adelsdam, ett
lustspelsmotiv av klassisk typ alltså. Laparra
har fyllt ut det med svärmiska romanser,
burleska ensemblesatser och sist men inte minst
med spanska danser i obegränsad mängd
-—-i vilken utsträckning de senare voro
nykomponerade eller upptecknade vågar jag inte
uttala mig om. Han har en flödande melodisk
ådra, älskar sina spanska låtar och tecknar
ned dem som de komma för honom utan att
besväras av någon originalitets jäkt. Mot
slutet slår han vid ett tillfälle över i en
operetttrivialitet som inte är riktigt behaglig och
vars signaler alltför tacksamt anammades av
regin. Egentligen är nog Laparra i själ och
hjärta lyriker, och en ganska vek lyriker
-—-i andra mera elegiska verk av honom har
man det intrycket att man kommer honom
personligen närmare. Men Den fagra Fregona
är just tack vare sin ogenerade
uppsluppenhet ett tacksamt spelstycke, och den publik
till vilken det vänder sig störs säkerligen
ingalunda varken av de någon gång
förekommande banaliteterna i partituret eller av den
här och där litet okultiverade
instrumentationen. Det hela är oförargligt och rätt
behändigt och exekverades med gott humör och
friska röster. Jussi Björling och Folke
Cem-bræus agerade studenterna och Ruth
Nordström den fagra fregonan.
Den sista egentliga nyhet operan bjöd på
var Pfitzners Hjärtat, som blott några
månader tidigare haft en omdiskuterad premiär
på Berlinoperan.
Hans Pfitzner är sedan årtionden en av
förgrundsfigurerna i tyskt musikliv, på sitt
område en sann »Führer des deutschen
Idealismus», som värnat om arvet efter
romantiken med den auktoritet han vunnit kanske
lika mycket som kultiverad och samtidigt i
hög grad stridbar personlighet som genom
sitt aristokratiska konstnärskap. Sitt bästa
har han åstadkommit inom sin hos oss
mycket litet kända kammarmusikaliska
produktion. Men även inom musikdramat har han
skapat betydande ting, präglade dock kanske
i ännu högre grad av upphöjd idealitet och
kompositoriskt kunnande än av en starkare
dramatisk puls. Tillräckligt betydande är han
under alla omständigheter även som
operakompositör för att introduceras på svensk
seen. Men vilket som helst av hans tidigare
verk, Der arme Heinrich, Die Rose vom
Liebesgarten, Palestrina, skulle dock gjort
honom större rättvisa än
ålderdomsverket Hjärtat, vars lika extravaganta som
poetiskt torftiga libretto uppenbarligen
klav-bundit hans fantasi. Ingenting vittnar bättre
om i vilken återvändsgränd musikdramat
hamnat än att en tonsättare av så
överlägsen bildning och så klart intellektuell, man
vill gärna säga humanistisk typ som
Pfitzner sätter sig ned och arbetar ut ett partitur
til! en så likgiltig dramatisk produkt. Han
behövde ett sceniskt förlopp att bygga ett
musikaliskt arabesksystem omkring, och han
tog vad som händelsevis kom i hans väg
-—-åtminstone har man svårt att förklara
textvalet annorlunda. Någon som helst tvingande
inre nödvändighet för Pfitzner att sätta i
musik just detta stoff vittnar partituret icke
om. Den musikaliska fakturen är dock
mästarens, den efter wagnerskt mönster
utformade recitativiska dialogen är ypperligt
gjuten kring det naturliga talets tonfall och
samtidigt expressiv och i de häftigare
dramatiska ögonblicken mäktig en fyllig lyrisk
expansion. Orkesterbeledsagningen är fyndigt
illustrativ och sammanflätad med en
konstfullhet i den motiviska och kontrapunktiska
genomarbetningen, vars kvalitet kanske först
vid ett närmare studium med noterna för
ögonen blir fullt uppenbar. Omedelbart
griper den oss emellertid knappast annat än i
enstaka ögonblick. Icke endast därför att den
är sträv och nästan asketisk i fråga om det
rent tematiska materialet. Det är ett drag
som stämmer med Pfitzners hela
konstnärspersonlighet, det ger karaktär åt hans
musik. Han friar sannerligen inte till
publiken med snarfagra cantilenor som
Mon-temezzi och Laparra. Utan därför att dess
hopbitna allvar står i en så meningslös
disproportion till dramat självt, som är hållet i
en spökromantisk följetongsstil av det mest
förlegade slag. Hans Mahner Mons’ libretto
hade möjligen dugt för en »nummeropera»
med bravurarior och ensemblefinaler i
gammal stil. Komponerad som psykologiskt
musikdrama efter höga wagnerideal blir den
enbart pekoralistisk.
Handlingen, som är förlagd till ett obestämt
furstehus på 1700-talet, rör sig om en
berömd läkare Atanasius, som för att återupp-
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
