Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Eino Leino och »Helkavirsiä». Av Arvid Mörne - Ur Eino Leinos balladsamling Helkavirsiä I. Två svenska tolkningar av Arvid Mörne - I. Ylermi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid M ö r n e
bestämda, enskilda folkdikter kan det bliva tal
endast i undantagsfall. Eino Leino är icke
en eftersägare, hans omdiktningar äro icke
imitationer utan nyskapelser. Han besitter
en beundransvärd förmåga att blåsa in liv i
folkdiktens obestämt hållna
människogestalter, som där, i bästa fall, voro typer men i
hans främsta skapelser ha förvandlats till
skarpt skurna individer. Och korrespondensen
mellan människornas stämningar och naturen
omkring dem framträder hos Leino med en
rikedom av fina skiftningar, som ställer hans
verk i en klass för sig. Folkdikt är detta
icke, men utan tvivel påminner tonen i vissa
av hans högnordiska ballader om Kalevala,
Kanteletar, de finska stammarnas
diktskapelser överhuvudtaget. Liksom dessa karelska
sångare, som en gång i tiden sjöngo sina ru-
nor för Lönnrot, diktar Eino Leino i något
mystiskt samförstånd med ödemarkslivets
elementära krafter. I Helkavirsiäs’ värld lever
människan icke som en främling i naturen
utan smälter samman med den.
Och dock är skaldens egen själslighet icke
primitiv. Tvärtom vittnar den i sin varma
mänsklighet och rika fasettering om en hög
kultur. Det djupsinne, den sällsynt frodiga
fantasi och den i sin art oöverträffliga
ordkonst den tjugufemårige Eino Leino
utvecklade i första cykeln av Helkavirsiä hade
avgjort berett honom en plats i första ledet
av vår tids diktare, såvida icke omvärldens
obekantskap med det finska språket stått i
vägen för hans verks spridning utom
Finlands gränser.
UR EINO LEINOS BALLADSAMLING
MELK A VIRSIÅ I
Tvä svenska tolkningar av ARVID MÖRNE
i.
YLERMI
Ylermi, den stolte bonden,
red i templet in och talte
under skeppet, mitt på gången:
»Ylermi jag är: Så skåden
Ylermi, av släkt, som duger,
Ylermi, som aldrig önskar
en förövad gärning ogjord
och till himlen aldrig traktar.»
Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jungfrun, träbelätet:
»Snart du lär en gärning ångra,
när ditt hem du ser förvandlat
i en falnad hög av aska.»
Ylermi, den yverborne,
slog sin sköld och red i fyrsprång
hädan över vida moar,
såg sin brunna stugas lämning,
stod på störtad, kolnad takås:
»Ny en stuga skall jag timra,
mera duglig än den förra.»
Ylermi, den yverborne,
sprängde åter in i kyrkan,
höll i höga helgedomens
mitt, där sig dess gångar korsa:
»Jag är mannen av det släktet,
som i ånger aldrig kröker
knä, men växer stor i sorgen!»
Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jesus, stenbelätet:
»Snart i stoft på knä du ligger,
när din hustru vit du skådar.»
Ylermi, den stolte bonden,
bröt itu sitt goda piskskaft,
gjort av valrossben, och sprängde
hädan över vida moar,
återsåg sin hustru utsträckt
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
