Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Thure Nyman
sig om orsaken till att detta inte för länge
sedan skett.
Lika nära till hands som frågan ligger
emellertid också svaret. Trots sin ålder är den
kulturhistoriska forskningen ung. Den är ung
som vetenskap, så ung att den inte ens
hunnit utstaka sina egna gränser och skapa en
fast organisation. Den har befunnit sig och
befinner sig alltjämt i ett stadium av
expansion, som knappast vill veta av några
gränser. Den vill vara en vetenskapernas
vetenskap. Och något bättre bevis på dess
ungdom och ungdomlighet kan man ju inte
begära.
En av orsakerna till denna expansionsdrift
avslöjar sig, om vi betrakta den divergens
som ligger i själva språkbruket.
Kulturhistorien borde ju vara historien om kulturen,
berättelsen om kulturens utveckling. Men det
kan man knappast säga att den är, åtminstone
inte om man tar ordet kultur i den betydelse
som det har i vardagslag. Då räknar man ju
dit konst och litteratur, musik, teater och
andra lyxartiklar av besläktad art. Av den enkla
anledningen att dessa former och uttryck för
mänskligt liv redan givit upphov till sina
speciella vetenskaper, ha de kommit att ligga
utanför kulturhistoriens råmärken. Den har
tagit vid, där dessa vetenskaper börjat finna
det under sin värdighet att syssla. Kyrkor och
slott ha hort konsthistorien till, men
herrgårdar och bondgårdar ha överlåtits åt
kulturhistorikerna att studera. Dräkter och
bohagsting ha inte heller varit konst med stort K
utan med varm hand skänkts till den något
ringaktade systervetenskapen. Denna en smula
naivt överlägsna hållning har emellertid mer
och mer fått vika för en sundare syn på
tingen. Men det vore knappast ägnat att förvåna,
om kulturhistorien en vacker dag sade
ungefär så här till konsthistorien och de övriga
gränsvetenskaperna: Kära bröder och systrar !
Nu har lillebror vuxit till sig och kommit
underfund med vad som är hans uppgift i livet.
Det är en mycket stor uppgift, större än alla
era tillsammans. Jag handlar om alla
mänskliga livsformer, andliga såväl som materiella,
och deras utveckling och gång genom tiderna.
Nu behöver jag er. Jag tar er i min tjänst.
Och på detta skulle de inte kunna svara
annat än att lillebror nu inte längre var någon
vetenskap utan en syntes av vetenskaper,
alltså antingen en filosofi eller ett monstrum.
Faran är ju inte överhängande,
kulturhistorien besinnar sig säkert på de uppgifter som
föreligga inom dess redan vidsträckta område
och förblir en forskande vetenskap, och det
finns ingen anledning att beklaga, om den
skulle försöka förlyfta sig.
Det kan visserligen vara intressant nog och
för vetenskapen själv av den allra största
betydelse att konstatera låt oss säga den
tre-benta stolens förekomst inom ett visst
begränsat geografiskt område under en viss
period. Men för icke-fackmannen blir saken
betydligt roligare så fort det sitter en skomakare
på stolen. Det är, med andra ord, det
mänskliga innehållet som i längden är det
betydelsefulla, såvida man inte vill ansluta sig till
någon »vetenskapen för vetenskapens egen
skullsåskådning. Sakforskningen har missförstått sin
egentliga uppgift, om den inte tar sikte på
detta. Vad ha vi för glädje av alla dessa
stenyxor och metkrokar, lerkärl och bronssvärd,
om de inte säga oss någonting utöver det rent
faktiska och för alla uppenbara, att de äro
gjorda av sten, ben, brons? Det är först när
de börja berätta om sina tillverkare och
brukare, deras vanor och behov, som de få
någon egentlig betydelse. Kulturhistoriens,
kulturhistorikerns uppgift är till slut denna: att
tolka de bevarade spåren och resterna av det
liv som människorna levde under gångna
tidevarv, se dem i deras mångfaldiga och
växlande sammanhang och forma en bild av de
yttre och inre förhållanden, de livsvillkor och
den föreställningsvärld, som gestaltade våra
förfäders seder och bruk, deras vetande och
tro, deras konst och litteratur, allt detta som
vi med ett gemensamt, mångtydigt och
svår-definierbart namn kalla kultur. Det är stora
krav som ställas på kulturhistorikern. Han
får inte bara lov att vara i besittning av
vetenskaplig objektivitet, kombinationsförmåga
och logik, han måste också vara utrustad med
ett rikt mått av fantasi och psykologisk
intuition och helst också med en mer än vanlig
förmåga av litterär framställningskonst. Alla
dessa egenskaper finnas hos den första av
de författare vi här gå att behandla.
I det blygsamma företalet till sin vackra
och roliga bok Bilder ur Sveriges historia
har Ernst Klein angivit sin uppgift i
föreliggande fall vara »att med utgångspunkt från
mera allmänt kända, ålderdomliga faktorer i
det nutida levnadssättet skärskåda kulturen
under gångna tidsåldrar och se till, i vad mån
den låter sig förklaras och levandegöras med
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
