Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v ar Harrie
tingas av hans livsställning, ambitioner
och lektyr. Han tillåtes inte att leva över
sina språkliga tillgångar; men det
utlämnas inte heller åt löjet, att dessa äro
sparsamt tillmätta och något brokigt och
slumpvis hopkomna, så som lätt sker i en
diversehandel. Det är på fullt allvar som
hjärtats och tankens vackraste melodier
transponeras för det enkla instrumentet
med den underliga klangfärgen. I Fridas
vän blir man bekant med en värdefull
människa, som kan få en att le och att
tåras, men som absolut inte är att skratta
åt. Däri ligger den fundamentala
skillnaden mellan Lilla Paris och Grönköping.
Grönköping är nämligen bara att skratta
åt. Hasse Z. och Nils Hasselskog hålla
fram en genialt konstruerad spegel, som
svenska folket inte längre kan undvara
för sin nödvändigaste toalett; men det är
en vrångspegel, som magiskt reducerar vår
pretention och vår suffisans till de rätta
ynkeliga proportionerna; det är meningen
att småstaden Stockholm skall se sig i den
och haj a till vid att upptäcka storstaden
Grönköping. Det är satirens värv, men
den mogne Birger Sjöberg är inte ute i
den satiriske moralistens ärenden. Han
bor själv i sin stad, lever dess liv och sätter
värde på dess människor.
Därhän kom det visserligen inte alldeles
strax. Efter Birger Sjöbergs död har
forskningen grävt ut de förhistoriska
skikten i hans författarskap. Det visar sig då,
att den unge poeten från början alls inte
befann sig i samförstånd med den
mänskliga gemenskap där han på den tiden
utövade samma nyttiga verksamhet som
Fridas vän. Hans tillvaro där blev
uthärdlig endast i den mån han fick känna
sig som en utanförstående
undantagsmänniska. Och denna känsla fick det
hävdvunna dubbla utloppet, i patetiska lyriska
bekännelser om jagets ensamma
upplevelser och i satirisk granskning von oben av
den låga och råa omvärlden. Rid ut, rid
ut, junker Morgonröd! Det var också för
Birger Sjöberg utgångspositionen, och det
lilla »oklara och larmande stycket», som
befanns vara ett trumpetiskt pekoral när
det kom insusande på notischefens bord,
bär alla spår av att vara äkta. Den lyriska
alstringen, ansluten framför allt till
Fröding, blev en serie ansträngande och
säkert plågsamma nappatag med
traditionella konstgrepp och uttrycksvanor, som
han helt enkelt inte behärskade och i
själva verket aldrig lärde sig; har man läst
hans ungdomliga imitation av »Det var
dans bort i vägen», så förstår man varför
han gav just den dikten till rov åt fröken
Eleonore Pylman. Satiren tog sikte på
två företeelser, den ena förhatlig och den
andra lätt att utnyttja i komiska syften: å
ena sidan förmyndarmänniskornas
viktighet och pedanteri, å andra sidan
obild-ningens felaktiga användning av sin med
föga kräsenhet valda lektyr.
I bägge fallen blir stilen bestämd av den
parodiskt högtidliga jargon som den unge
författaren slår an för att göra sig
gällande i samkväm och antyda sin
intellektuella ambition. Denna jargon sitter hårt
i: den behärskar i stor utsträckning
dialogerna ännu i Kvartetten som sprängdes,
där C. A. Tolléns ande går igen icke
endast i notischefens åkallelser av patriarken
Arhusiander, när han beskärmar sig över
de Idioters Förstår av herkulanesiska
mått som icke förstå att vi skola i mitten
på femte sidan hava den japanoriska
olyckan och uppå den fjärde sidan den
polynesiska skandalen. Överhuvud finns det
fler relikter av ungdomsstämningarna i
romanen än i visboken: där är den rätt
grova och onyanserade
följetongsparodien i kapitlen om Dorothy Bufferton, och
där är den intensiva olust och avsky som
nästan förlamar gestaltningsförmågan var
gång ingenjör Planertz uppträder för att
sätta sig på sina medmänniskor.
Kraftansträngningen att förstå förmyndarmän-
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
