- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
523

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jonas Lie

skulde sætte høit, — tvertimod den blev
mig noget svinekjedeligt tosset Tøjeri af
Umodenhed i grønneste Form.» Det är i
själva verket något av sin egen försonande
humor och medkänsla med andens
fattigfolk som Jonas Lie har återfunnit i
Vildanden. »Saadanne stakkars Vildænder er
vi jo alle her paa denne Jord», tillägger
han i brevet, och denna sats har han
t. o. m. senare satt på vers i den lilla
dikt-strofen Stemning, som tydligen är hans
egen utformning av det ibsenska
vildands-motivet :

Forundret sidder saa jeg her
paa Jordens trange lille Skjær
iblandt de andre Fugle,
og lytter fremmed lidt paa hver;
her synger op saa mangen Stær
og tuder mangen Ugle.
De ivrer hver, som véd de alt,
— men ingen har mig end fortalt,
hvorfor vi alle hid er dalt,
vi stakkars, stakkars Fugle!

Lies vägran att försvärja sig vare sig
till höger eller vänster i politik, moral eller
religion hotade under denna kamptid mer
än en gång att göra honom impopulär.
Han mötte anklagelser för opportunism och
karaktärslöshet, men att hans hållning
snarare berodde på övertygelsefasthet och
oavhängighetsbegär visade ’hans ofta
ganska överraskande och djärva uppträdande
i enskilda fall.

Trots att han var Björnsons vän stod
Lie särskilt gott till boks hos Oscar II,
som både erbjöd honom sin hjälp till
penningskuldens betalning och uppmanade
diktaren att återvända till hemlandet. Men
Lie avböjde för att bevara sin diktnings
frihet, vilket icke undgick att väcka
konungens misstämning.

Och när Hans Jægers beryktade
bohemroman beslagtogs 1885, var den moderate
Jonas Lie den ende bland de äldre som
offentligt uppträdde till författarens
undsättning, därför att boken syntes honom
som »et Nødraab — et Raab fra den dy-

beste og styggeste Livets Nød, et
Rædselsskrig fra dem som synker.» Härigenom
fick också Björnsons och Lies gamla
vänskap en knäck, som blev början till den
senare långvariga schismen mellan dem.

Över Lies övriga produktion under
80-talet resa sig de bägge mästerverken
Familien paa Gilje och Kommandørens
Døttre. I den förstnämnda romanen
framträdde för första gången i full glans den
originella framställningskonst som Jonas
Lie så småningom utbildat åt sig, som
blivit kallad hans impressionism, och som fick
stor betydelse för den nordiska
romanteknikens utveckling överhuvudtaget. Den
bestod närmast i införandet av ett dramatiskt
element i romanstilen i stället för det
beskrivande och resonerande. Berättelsen
blev till en oavbrutet växlande följd av
tablåer och dialoger. Lies roman är, som
hans lärjunge Herman Bang uttryckt det,
en roman som i varje ögonblick låter oss
se och höra.

Familien paa Gilje, som blev Lies
mäs-tarprov i denna konst, gav han
karakteristiskt nog undertiteln »interiör». När man
minns denna bok som en enda rad av
livfulla och stämningsfulla tavlor, beror det
inte heller bara på Werenskiolds
kongeniala illustrationer till den. Werenskiold
hade visserligen alldeles speciella
förutsättningar för denna uppgift — han
härstammade själv från ett kaptensboställe sådant
som bokens, och hade bistått diktaren med
råd och upplysningar om miljön. Men
själva berättelsen måste även verka
inspirerande på en tecknare genom diktarens
ovanliga förmåga att se. Man återfinner
redan i texten t. o. m. något av den
mästerliga ljusbehandlingen i Werenskiolds
teckningar:

Snart sad de tre Herrer hyggelig ved Kortene
dampende af hver sin Pibe og med et varmt
Glas Arakpunsch ved Siden. To støbte
Talglys i hoie Messingsstager stod paa Spillebordet
og to henne paa Klaffebordet; de lyste akkurat
saa meget, at man saa Almanaken, der hang i

523

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free