Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wilhelm Dörpfeld. Till åttioårsdagen. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nac k manson
vandringar och skeppsfärder kunna vi
följa och t. o. m. rita in på kartan.
Överallt finna vi, menar Dörpfeld, full
överensstämmelse mellan dikt och verklighet.
Och liksom vi med ledning härav kunna
återvinna en bild av det Homeriska Ithaka
med dess hamnar och berg, med stad och
konungaborg, med Eumaios’ gård och
Laertes’ trädgård, så låter sig också över
huvud det dåtida Greklands karta
rekonstruera på grund av Homeros’ uppgifter.
Det är snart trettio år sedan jag i
Wilhelm Dörpfelds sällskap styrde in i
Vlicho-hamnen på det nuvarande Leukas fram
till Xidrislätten, där Dörpfeld återfinner
det gamla Ithakas stad. På färden dit hade
han med kartor och planer preparerat oss.
Nu demonstrerade han, hur förträffligt
allt stämde med Odysseens ord. Då trodde
jag. Kunde väl en ung människa annat än
falla till föga för den beundrade lärarens
brinnande övertygelse, hans betvingande
och fascinerande vältalighet, zou xal dr.b
/-/.ajaar]Z jishzoQ j-Åuxctuv ftézv ador/ — från
hans tunga fram flödade talet ljuvligare än
honung, som det heter om Nestor hos
Homeros. Men snart nog kom eftertanken
och tvivlet. Och nu, när jag studerat
igenom de två volymerna om Alt-Ithaka
(1927), där Dörpfeld nedlagt resultaten
av sina grävningar och forskningar, råkar
jag i samma bryderi. Framhållas må blott
följande. Har Dörpfeld rätt, så måste det
grekiska epos, som skildrar förhållandena
före den doriska folkvandringen, också
självt tillhöra denna tid — ett redan ur
språklig synpunkt fullkomligt orimligt
antagande. Den rika konst, som Telemachos
beundrar i Sparta, är den mykenska.
Den betecknas i epos såsom fenikisk.
Alltså måste den till sitt ursprung vara
fenikisk och icke, varpå allt annat visar
hän, kretisk. Över huvud taget välver
den Dörpfeldska teorien om all hittills
antagen kronologi. För den geometriska
perioden, vilken enligt allmän åsikt tillhör
tiden 1100—700 f. Kr., finnes över huvud
ingen plats; och den orientalisk-grekiska
period, som enligt vedertagen åsikt sätter
in cirka år 700, måste enligt Dörpfeld
följa omedelbart på den likaledes från
Orienten komna mykenska. De
geometriska vaserna i Athen och Olympia måste
då tillhöra en förgrekisk konst från andra
årtusendet och ha förefunnits jämsides
med den mykenska och den
orientaliskgrekiska konsten ännu i början av det
första årtusendet f. Kr. Även andra
konsekvenser av den Dörpfeldska teorien äro av
den art, att både filologen och arkeologen
måste sätta sig till motvärn. All denna
tril-ska gensaga hindrar dock på intet sätt, att
man understryker värdet av Dörpfelds
mångsidiga och tankesporrande
undersökningar för kännedomen om den grekiska
förhistorien. I varje fall bör den, som
inför märkesdagen söker sammanfatta
mannens hela oeuvre, icke gå förbi dessa
forskningar, som den gamle kämpen ägnat så
glödande nitälskan och så rastlös möda.
Leukas, och vad därmed sammanhänger,
i all ära. Det är såsom arkeologisk arkitekt,
som Dörpfeld inlagt ovanskliga förtjänster.
Väl ha århundraden igenom allt från
renässansen arkitekter ägnat sig åt studiet
av den antika byggnadskonsten. Deras
intresse gällde likväl mera det enskilda
byggnadsverket och återuppväckandet av dess
konstnärliga verkan. Dörpfeld har
inaugu-rerat en ny period inom
arkitekturforskningen, i det han bragt stenarna att tala
om byggnadernas monumentala historia.
Beundransvärd är den intuition och
virtuositet, den fasta metod, varmed han i
olika murresters virrvarr urskiljer olika
perioder och tack vare sin tekniska
för-farenhet, sina grävningar och mätningar
avslöjar en byggnads utseende och gestalt
under olika tider.
Med betydande svårigheter kan detta
ofta nog vara förknippat. Arthur Evans,
den frejdade engelske prehistorikern, upp-
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
