- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiotredje årgången. 1934 /
44

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Wilhelm Peterson-Berger. Några drag i hans tondiktning. Av Sten Beite

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Beite

varmt intresserad åskådare av det
skådespel, han låter upprullas inför fantasin.
Och genom frånvaron av någon
inramning i stil med naturlyriken i Arnljot eller
den historiska miljön i Domedags
profeterna visar den musikaliska stiliseringen
kanske här allra tydligast sin kraft att skapa
en stämningsfond för handlingen och att
i dovt mörka eller vårligt ljusa tonfall
återspegla dess grundmotiv: en i
förnuftets namn över hat, ränksmideri och våld
segrande försoningsvilja.

Av både ny och återblickande karaktär
är violinkonserten (1928), en
sammanfattning i ny gestalt av
grundstämningarna: den heroiska, Arnljot-beirynda.de
första satsen, andra satsens uttryck för ett
motsatt själstillstånd av upphöjt,
mediterande lugn, kontrastmotivets smärtfyllda
utbrott, som dock ha en annan ton än clet
litet trotsiga patos, som återkommer i
finalen och interfolierar dess mollstämt
burleska eller gladlynta toner.

Fjärde symfonin, Holmia (1930), kan
man nästan vänta skall bli särskilt
populär en gång. Den har inga särskilda
satstitlar men är kanske trots detta den mest
lättillgängliga av de fyra, med sina
stämningar från Djurgårdens, Strömmens,
Mälarens stad i solglans och
vårkvällsskymning, men också från den nya storstaden,
scherzostämda eller ibland hårdnande.

Det kommer i de senare verken allt
oftare ännu en ny ton och en ny enkelhet,
mera inåtvänd många gånger, men även
med något av höstdagens klarhet och djup,
av höstlandskapets konturrenhet i
melo-diken, ehuru också gärna av dess färger i
harmoniken —- tydligast i de senaste
kompositionerna, framför allt Solitndo-cy\ze\n
men även Två romantiska visor (Goethes
Zigeunerlied, Bo Bergmans Positivvisa).
Men denna enkelhet är också konstfullt
genomförd avsikt, resultatet av en
medveten strävan att förena tvenne slags en-

kelhet, som därför bäst kunna beskrivas
med konstnärens egna ord: »enkelhet kan
vara naiv, omedveten primitivitet och
avsiktlig, intelligent, konstnärlig konstfullhet,
frukten av inspiration, smak och —•
ärlighet. Det konstnärligt enkla är dyrbart och
sällsynt . . .». Det konstnärligt enkla har
för P.-B. alltid varit det enda verkligt
eftersträvansvärda.

Och sin folkliga och okonstlade
grundval lämnar hans tondiktning aldrig, icke
ens när clen lodar själsdjupen eller svingar
sig upp till de andliga höjdernas svala
rymder; bildningsälskaren och
humanisten P.-B., den i filosofi och litteratur väl
bevandrade och i antika kulturnejder som
i norrländska bygder och obygder lika
hemmastadde, är densamme som alla de
enkla visornas kompositör. Icke heller
frångår hans musik sin art, när den
begagnar de konstfullaste uttrycksformer.
Domedagsprofeternas polyfoni, slutfugan i
Snnnanfärds Symposion, den
femstäm-miga kanon på ett 16 takters motiv, som
inleder Same Ätnams Sommarnatt,
inbegreppet av allt vad kontrapunktisk konst
heter — ali denna mästerliga konstfullhet är
lika allmängiltig i uttrycket som de i sin
ibland nästan konstlösa stil så
lättillgängliga kompositionerna.

Ännu kan man, fastän det låter
paradoxalt, meel fog tala om den oförstådde
P.-B. Det är icke ens djärvt att förutspå
att framtiden grundligt skall revidera den
nuvarande, man har många och vägande
skäl att säga officiella värdesättningen av
hans konst. För dem, som lärt känna
vägen till dess djupaste källsprång, är det
självfallet, att den är vad ali stor konst
är: ett klart och friskt vatten att dricka
ur till själens hugsvalelse. Den hör själv
till musernas konst, är tonpoesi, idéspegling
—• ett nytt, nyskapande och livsdugligt
förverkligande av den musikaliska
diktningens konst.

44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1934/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free