Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Shakespeare sade om en dålig skådespelare,
»var värre än Herodes», så hade han, som
var det riktiga, Herodestagen, d. v. s. den
intensitet i det onda som en blodtörstig biblisk
tyrann bör äga. De små Stockholmsbarnen
pepo och gräto i hela salongen, så att
illusionen av det betlehemitiska barnamordet
blev ytterligare understruken.
Den klassiska franska komediens typer
skulle vara renodlade, och allra enklast
konstruerad skulle den unga flickan vara. Hon
borde verka ingénue — ordet betyder
egentligen medfödd, d. v. s. naturlig med något
av menlöshet. Under denna heliga enfald
låter dock Moliére i sin Agnès den franska
kvinnolisten sticka fram. Länge höll sig dock
i Frankrike på scenen den nästan menlösa
oskulden hos den unga flickan. Under de
senare tre—fyra decennierna har
ingénue-ty-pen blivit betydligt mindre enfaldig, och man
har givit de unga flickorna en behaglig
krydda genom att i deras munnar lägga ord av
brådmogen världsvisdom. Ingénuen har fått
ett mera komplicerat själsliv, också på
teatern, som ju eljest är en märkligt
traditionsbunden institution.
Damen i vitt av Marcel Achard, en
några och trettio år gammal sydfransman, är en
modern komedi, som under den lätta
fladdrande tonen och en icke ansträngd men
pär-lande kvickhet döljer ett desillusionerat
allvar eller åtminstone ett skeptiskt småleende.
Sådant är livet! Nog ha väl de flesta av oss
gjort något av den art, att vi skulle bli
mycket illa berörda, om detta halv- eller
helglömda skulle stiga fram i full tydlighet ur
det förflutna. I Hjalmar Söderbergs smidiga
eleganta översättning gjorde sig den
flytande, naturliga och obanala samtalstonen
alldeles utmärkt. Ingen kan som han få fram det
klara, spänstiga och uddiga, som det riktigt
franska har eller åtminstone hade.
Mademoiselle Manuela Rochenoire—Inga
Tidblad har blivit kär i den fyrtiofemårige
franske officeren Ramon Zara—Edvin
Adolphson. Hennes far Rochenoire—Olof
Winner-strand blir ej vidare entusiasmerad över att
hans jämnårige vän skall gifta sig med hans
alldeles unga dotter, med vilken han som
älskande fader lever det lyckligaste familjeliv.
Hans maka har dött för tjugutvå år sedan.
Flickan friar emellertid själv, men man kan
av Edvin Adolphsons spel ej riktigt förstå
hur pass kär den på damer synnerligen er-
farne officeren i detta fall är. Vid första
aktens slut råkar hon emellertid officerens
kalfaktor, stiltroget spelad av Anders
Henrikson, och får tillfälligtvis av honom höra,
att hennes mor, som den unga flickan
misstänkt att ha hållit av Ramon Zara, tagit sitt
liv. Som på en film föres man nu tillbaka
tjugutvå år. »Vart tog tidens enhet vägen»,
skulle Boileau häpen ha frågat. Man har i
andra akten kommit in i den »gamla goda
tiden», då man under väldiga
strutsfjäderspryd-da damhattar och blanka cylindrar var
gladare och lättsinnigare än under våra dystra
tider. Och det framgår av den i augusti 1910
utspelade akten, att både pappa ooch mamma
Rochenoire och ej minst den då alldeles unge
löjtnanten levde som det beskrives i
romanerna, och livet var nästan underbarare än
dikten. Mästerkocken Escoffier, som ännu
lever vid Rivieran, berättade nyligen med ett
visst ogillande om att han anordnat middagar
med tjugu rätter, då två à tre egentligen äro
nog, som han sade. När man såg andra akten,
undrade man hur många damer pr herre och
hur många herrar pr dam kunde anses vara
lagom på den tiden ? Man fick se, att madame
Rochenoire var en lynnig, lättsinnig
företeelse och att hon i sin vackra vita
1910-tals-dräkt tumlade omkring i soffor och sängar
i det med nu något gammalmodig
muhamme-danism anordnade ungkarlshemmet, där
löjtnanten bodde. Man får ej veta, om hon var
verkligt kär i den något brutale och ej
vidare fine officeren, vilkens älskarinna hon
emellertid var på det allra grundligaste vis. Tog
hon sedan den alltför stora sömnmedelsdosen
för att döda sig? Var det möjligt för hennes
fjärilsnatur att fatta ett så stort beslut? Man
måste komma ihåg, att flickan Manuela ej
visste vad hennes mamma Pauline tog sig för
i andra akten, men den unga flickan
misstänkte något och fick i tredje akten som
det tycktes bekräftelse på att mamman
troligen tagit livet av sig. Kärleken gör
emellertid, att den unga flickan skjuter undan
sin oro och ångest och tar sin officer i alla
fall. Är man mycket kär, så sväljer man
mycket, ibland mycket för mycket.
Achard lyckas i sin komedi undvika
banaliteten och även det konstlade. Det är subtil
spiritualitet, ironi för fullvuxna, som han
serverar med ett bittert småleende.
Situationen är litet invecklad; motsatsen mellan den
klara, sunda, djupt förälskade flickan och den
till barnslighet lättsinnige och ytlige, snälle
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
