Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
född — fattade sin upphöjelse med yttersta
pliktkänsla. Var Lamois en olycksfågel, så
var Charlotte en lockfågel, och hon frågade
tjänstvilligt sin Lebrèche, vare sig hon nu
var riktigt gift med honom eller ej, om hon
borde för den ene eller den andre eller
kanske för bägge ifrågavarande ministrar ordna
så, att de blevo med rosenbojor bundna vid
Lebréche’ska triumfvagnen. Hon hade sett
dubbelt så förvånad ut, och det vill ej säga
litet, om någon hade liknat hennes make och
henne själv vid tjuvkonan i Bäverpälsen.
Visste Shakespeare, att han med Hamlet
gjort något alldeles särskilt? Trodde han ej,
att hans Venus och Adonis, som blott av
litteraturhistorikern nu uppmärksammas, en
dikt som på sin tid var högt skattad i de
kretsar där man roade sig, var betydligt
bättre ?
Hamlet har i hela den europeiska
kulturvärlden blivit det första moderna dramat.
Berättelsen om den av tvivel på sig själv
sönderfrätta människan, som fått en stor plikt,
här hämnden för sin mördade fader, och som
ser på världen och sig själv med den
intelligentes och känsliges lust att dissekera allt
och alla, har blivit ett för att ej säga det
främsta litterära mästerverket, med vilket
endast Faust kan tävla.
Då biskop Absalons sekreterare Saxo
Grammaticus omkring år 1200 skrev
Danmarks historia, kunde han väl knappast
tänka, att den danske prinsen Amleth med sitt
moraliska grubbel över sin plikt att döda
farbrodern, faderns mördare, skulle bli den
över hela världen mest kände dansken —
trots att hela historien var ganska
apokryfisk — och skulle bli det enda
hundratusentals människor skulle veta om dansk
historia. Skådespelet är nu omkring
trehundratrettio år gammalt och har särskilt under de
sista hundra åren varit utsatt för ett otal
utläggningar, något som bara är möjligt
därigenom att det haft så djupa, viktiga och
riktiga saker att säga. Varje skådespelare
önskar att en gång få återge den problematiske
danske prinsen. Det är naturligt, att vår store
skådespelare Gösta Ekman med sin
järnenergi har kommit med en föreställning där
han själv spelade huvudrollen och som alla
Hamletframställare blivit utsatt för sjuttio
uttolkare, vilka dock i huvudsak varit ense.
Särskilt märkligt var det, att en del danska
teaterkritiker ansågo tillfället så betydligt, att
de kommit till Stockholm för att se
föreställningen.
Vasateaterns seen är liten, men den räckte
till. Hamlet har säkert spelats tusentals
gånger på ännu mindre scener och med ännu
torftigare uppsättning. Varje sorts uppsättning
saknades på den gamla Shakespeareteatern,
men dräkterna där lära ha varit mycket
dyrbara, så att man där kunde klaga, liksom på
våra scener, över allt för stora utgifter för
toaletterna.
Under vår tid har Hamlet här i Stockholm
givits av Schanche, de Wahl, Gustaf
Molander och August Lindberg, och de äldre
minnas kanske också Ernesta Rossi. Jag
förmodar, att om man hade kunnat gå tillbaka
till 1800-talets förra del och till 1700-talet
och sett dem som då spelade Hamlet, skulle
den svulst, falska patos och luftens sågande
med armarna, för vilka oarter Shakespeare
med mystisk profetblick varnar och som
under sekler skulle särskilt frodas just i denna
pjäs, gjort många berömda
Hamletframställare för oss alldeles onjutbara. Gösta Ekman
har velat och kunnat spela med naturlig röst
— detta hade förmodligen betraktats som
prosaiskt och vulgärt för hundra år sedan men
har en märklig förmåga att närma oss till
själva själen i innehållet. Han spelade en
trotsig, något nevrastenisk prins. Visserligen
blev man ibland litet häpen åt att han
hoppade över och ändrade så pass
mycket. Hamlet hör ju till de ej alltför
många skådespel, där åtminstone några av
publiken kunna rätt stora bitar utantill. Men
rollen är ofantligt stor, och man är honom
i alla fall hjärtligt tacksam, att så mycket, i
vilket man ej riktigt trängt in vid läsningen,
blivit tolkat av en sådan skådespelare och
därigenom blivit fylligt och klart. Rikedomen
på tankar och på geniblixtar är så oerhörd i
detta skådespel, att man — det får
skådespelaren ursäkta — ofta tänker mer på
repliken än på spelet. Ett direkt fel var det, att
slutscenen med sitt majestät och sin
optimism blev borteskamoterad. Vi fingo ej ens
se unge Fortinbras, åtminstone på den
föreställning jag bevistade.
Drottning Gertrud—fru Kolthoff var skön
och ståtlig. Konung Claudius—herr
Matthias Taube borde kanske ej varit fullt så
tydlig bov — Hamlet förvånar sig ju åt, att
bovar kunna smila —, men han grep i alla
fall djupt, särskilt i den underbara scenen i
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
