Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Fot: Almbe?-g Freinitz.
Mimi P o 11 a k som Helen
Hallam i Vi Hallams.
res internationell, namnen
engelsk-tysk-fran-ska och typerna standardiserade. Ännu äro
vi gudskelov ej så nivellerade, att vi äro
alldeles lika varandra. Ännu finns det några
olika toner i världssymfonien, till och
med något för många dissonanser även,
ännu är ej allt reducerat till
mistlurstutande och grammofon jamande.
Författarinnan har i en familj, där gruppkänslan är
så stor, att alla tycka lika i viktigare
frågor, låtit en ung självständigt tänkande dam
representera det man i politiken brukar kalla
»vilde»-synpunkten, och dylika verka i
partiet och i riksdagen ofta litet obehagliga och
oroande.
Farmor, gamla Mrs. Hallam—fru Anna
Flygare-Stenhammar, uppträder som
matri-ark och blir både häpen och arg, då
sonhustrun Stella—fru Esther Roeck-Hansen
börjar tycka för sig själv och med ett
tonfall, som hade något av andlig överlägsenhet
och melankoli, talar om sina moderna
synpunkter. Man förstår, att hon skulle tycka
att hon höll på att kvävas av kuddarna i
den stora familjesoffan, men man begrep
också, att släktingarna skulle bli irriterade
av den intellektuella egenrättfärdigheten.
Men en i familjen, den unge, konstnärligt
lagde Mr. Jerry Hallam—Georg Rydeberg,
blev i hög grad tilltalad av de moderna
åsikter, som hans vackra unga faster till de
övrigas förtrytelse uttalade, och han började
snart att med iver plocka orden närmare och
närmare hennes vackra mun. De voro
verkligen så trevligt upproriska och oroliga
andar båda två, att man unnade dem åt
varandra —• man är kanske väl tolerant i detta
avseende i en teatersalong.
Men så visade det sig, att Stellas make
Victor Hallam—Olav Riego till den grad
ångrade sina gäspningar under den
äktenskapliga konversationen, att man nöjd fick
konstatera, att intet »väsentligt» hänt under
den natt, då de två unga varit utom
familjekretsen. Att kärlek medför oro, besvär och
trassel, det insåg man, och blickade man på
Stella, tänkte man, att vare sig man är nasse
eller sosse man för tillfället gärna vore med
om hennes världsvy, bara man fick vara med.
Farmor utvecklade den av Strindberg så
fruktade kvinnliga auktoriteten, men allra
mest glädje hade jag av de miner av
förolämpad dygd, som på det mest komiska vis
utformades av Helen Hallam—Mimi Pollak.
Dicte Sjögren har, livad av sin framgång
med Livet har rätt, skrivit en fyra akters
pjäs, Spillror, som även den blivit uppförd
på Blancheteatern. Under den litterära
realismens dagar fanns det en författare, som
hade så bråttom att ge ut böcker, att han
mellan två romaner kastade ut en
novellsamling, som fick namnet »Tillsvidare». Dicte
Sjögren kom alltför snart med sin nya pjäs.
Den föll till marken med en duns så stark,
att den blev ytterligare slagen i spillror. Sista
scenbilden var emellertid bra. Den hade
utförts av Sandro Malmquist och visade en
utsikt över Marseilles hamn, sedd genom ett
fönster i det rum, där slutscenen utspelades.
Lenah—fru Esther Roeck Hansen hade
varit »flicka» någonstans i Medelhavsbäckenet
och utövat denna riskfyllda och otrevliga
verksamhet i ett s. k. maison close. Hade hon
gått på gatan, hade hon fått en sådan svans
efter sig, att hon häktats för trafikhinder.
Den unge ingenjören Paul Feugeas—herr
Georg Rydeberg gjordes av författarinnan
så onaturlig, att han. arbetslös och utfattig,
önskade sig ett barn i största allmänhet. Var
det därför att i »Fanny» av Pagnol den
ävenledes i Marseille verkande men dock
välbeställde Panisse blev glad åt, att Fanny hade
ett dylikt barn på väg, till ytterligare
förbluffelse för åskådaren, av en annan fader.
När Feugeas’ ingenjörsplaner blevo antagna,,
glömde han ögonblickligen både sina barn-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
