Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Den längtan till hängivelse och gemenskap,
som antages utlösa flyktimpulsen, låter sig
förföriskt lätt tolkas i sexualromantikens
terminologi. Så sker det programmässigt hos
Eyvind Johnson, enligt den freudianska
psykoanalysens klav, under det Harry
Blomberg lika programmässigt vill eliminera den
sexualromantiska motivgruppen hos sina
världsflyktingar. För Agnes v.
Krusenstjerna har hängivelsen könen emellan
blivit den självklara och generella
frälsningsformeln, tydligen utan att något abstrakt
program har visat vägen; hennes bristande
intresse för teoretiska distinktioner visar sig i
att hon utan vidare utnyttjar alla
associationer till den glidande och motsägelsefulla
termen »kärlek», utan att bekymra sig om att
frälsningsformeln på det sättet kommer att
få helt olika och ofta oförenliga betydelser
från novell till novell eller från ett kapitel
till nästa. Det enda vissa är att hon blir
konstnär — ibland stor konstnär — jämt i den
mån hennes fantasi får spontant drömliv inom
sexualromantikens sfär att gestalta. Detta
har skett endast undantagsvis i de två
romaner och två novellsamlingar hon hunnit
utge år 1933; de representera på det hela
taget bottennivån i hennes ojämnt böljande
produktion. I romanerna har den
konstnärliga gestaltningsförmågan fullständigt
förlamats av ovidkommande ambitioner. »Porten
vid Johannes» har blivit »Svarta fanor»
minus geniet, »Älskande par» är Artur Möller
minus talangen. Bägge sakna litterärt
intresse; den docerande omständligheten och
den lika odrägliga som envisa tonen av
moraliskt förfasande torde rätt snabbt tråka ut
även skandalnyfikenheten. Av
novellsamlingarna är den ena, »Delat rum på
Kamnia-kargatan», tydligen sammanställd av bidrag
till jultidningar och innehåller, vid sidan av
fina och känsliga ting som rättfärdiga
undertiteln »Smått liv», till övervägande del
rena solstråleberättelser av falskaste
ljuvhet. I den andra samlingen ingå
mästarnovel-lerna om den kärlekskranka pensionatsfruns
makabra kalas för sin lyckligt omedvetne
älskade och om hur en medelålders svensk
självförsörjerska söker släcka sin desperata
livstörst genom att låta plocka sig av en alfons
och hans flicka på ett vulgärt pariskafé;
dessutom innehåller boken vemodigt vackra
variationer på temat om den snabbt
förbiglidande, aldrig riktigt fasthållna chansen till
fullkomnad älskogsfröjd. Agnes v. Krusen-
I
stjernas årsproduktion vittnar om en rastlös
och urskillningslös berättardrift som långa
stunder mai tömning eller bearbetar odugligt,
utifrån tillfört stoff — tills plötsligt en rik
och gyllene mäld rinner till ur djupa
innandömen av det mänskliga. Däri ligger det
dämoniska, som ger denna berätterska en
särställning i svensk diktning. Den besatthet
som tvingar fram hennes äkta konst får sitt
kanske starkaste uttryck i ett par dikter som
äro inlagda i novellsamlingarna. De äro i
yttre måtto mycket knaggliga och söndriga;
men orden snubbla och metern knastrar
under trycket av en intill outhärdlighet stark
inspiration. Alla tre röra sig på karaktärens
bristningsgräns. I »En ung dam far till
Konradsberg» spränges överhuvud
medvetenhetslivets sammanhang i en konvulsion av extas
och fasa. Dikten om den trettioåriga
adelsdamen som frestas att lystra till en
pilsnerdof-tande herre på en nattklubb, handlar om
impulsen att kränga av sig överjaget och kasta
sig naket och handlöst i livets aldrig så
smutsiga famntag. Men skönast får
frälsningsdrömmen ord i barndomsminnet om de unga
som spela filipin om guldoranger:
.....vad jag ännu saknar,
det är den stunden vilken då var min,
när kvinnobarnet ljuvligt långsamt vaknar
och räcker fram sin frukt — en gyllne apelsin.
Det ögonblick då människornas skal av
vana och ambition rämnar och då
guldorangen kan räckas fram och tas emot, är temat
också i Walter Ljungquists debutbok. Det
är inte längre någon hemlighet, att Walter
Ljungquist sedan flera år har liggande ett
stort romanmanuskript, som vederhäftigt och
med furiös intensitet behandlar ett gäng unga
människors kollisioner med livet under en
salt och solig sommar i skärgården. Det
befanns en gång vara väl oformligt och
oöverskådligt för att kunna publiceras. Man torde
kunna räkna med, att författaren med
lätthet skall bortarbeta den överlastning med
rå-stoff som hittills blockerat vägen till
offentligheten för detta betydande diktverk. Den nu
utkomna miniatyrromanen är nämligen ett
framgångsrikt försök att träna in konstnärlig
behärskning och begränsning. Två människor
äro stadda på flykt åt var sitt håll, undan
förfall och odräglighet; hon har ramlat steg
för steg och ända till botten som andra klass
aktris och tredje klass dansös och far hem
för att lägga sig och dö; han har sjaskat ner
sig i vantrevnad och småförskingringar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
