Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholmska konserter. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
egen orkesterbehandling, ge var och en av
satserna sin speciella kolorit. De moderna
instrument som skenbart djärvt användes
kunde försvaras såsom ersättning för åtskilliga
numera ej brukliga; engelskt horn,
basklarinett och saxofon väckte i detta sammanhang
föreställningar om vissa försvunna
blåsinstruraent, under det att harpa och celesta väl
skulle efterlikna den spröda cembaloklangen.
Genom dylik icke pietetslöst berörande
färgverkan neutraliserades i varje fall den
monotoni som den för samtliga satser gemensamma
tonarten alltid hotar att ge dessa Bach-sviter.
— Här skall också nämnas det brottstycke ur
Beethovens ofullbordade violinkonsert i C-dur
som i Juan Manéns bearbetning framförts
med Carl Garaguly som solist; endast
sporadiskt märktes lejonklon i detta
»konsertstycke», som också förmodligen tillkommit
under komponistens Bonn-tid.
Upprepade gånger ha i det föregående
framhållits de insatser som gjorts av Talich,
vilkens dirigentskap annars är alltför välkänt
för att nu behöva värdesättas. Särskilt
glansfullt ha under hans ledning också ånyo
framförts verk av Reger, Mahler och Carl Nielsen,
vilka namn, betecknande idel musikfestliga
kvällar, det skulle varit frestande att
uppehålla sig vid. Om Bruckner (4:e symfonin)
nämnes med någon tvekan, beror det på
dirigentens här visade benägenhet att göra
långsamma tempi ännu långsammare än vad
väl nödvändigt var.
Under Talichs bortovaro ha, jämte den
andre ordinarie dirigenten Adolf Wiklund,
framträtt gästdirigenter av vilka några redan
nämnts. Tor Mann har åter haft tillfälle att
visa sin förtrogenhet med Berwald (Singulière).
Något forcerat och allför robust blevo Regers
Hiller-variationer återgivna, men med finess
och precision fick Mann fram det som
Sibelius’ förut nämnda, ej på länge hörda sjätte
symfoni rymmer av kammarmusikaliska
valörer.
Gästdirigent titulerades även David Åhlén,
som i och för alla körprogram regelbundet
arbetar med det av honom för många år sedan
bildade Musikaliska sällskapet. Själv förde
han taktpinnen vid framförandet av Händels
»Simson», vars korsatser klingade rent och
friskt och med nyansrik differentiering av
stämmorna. I solopartierna medverkade Karin
Rydqvist, Margit Sehlmark — ett nytt namn
vars frejdiga utförande av altpartiet väckte
uppmärksamhet —, Erling Krogh samt Sven
Nilsson, den vid Dresdenoperan verksamme
unge basisten.
Arturo Toscanini lär i sista stund ha tvekat
att såsom han lovat Konsertföreningen
infinna sig i Stockholm. Först sedan hans
blivande svärson, den ovan omtalade pianisten
Horowitz försäkrat honom att orkestern
verkligen stod på en hög nivå, hade han låtit
betänkligheterna fara. Hur otroligt det kan låta,
har den 67-årige maestron först under detta
senaste spelår börjat — i Paris, Wien,
Budapest och Stockholm — framträda som
gästdirigent i egentlig mening. Han har tidigare
endast lett orkestrar vid vilka han varit fast
knuten och som han kunnat göra till
instrument med den av honom fordrade
fulländningen. För musikstäder som Wien och Berlin
var han okänd tills han för fem år sedan förde
med sig hela La Scalas personal — ett besök
som han följande år upprepade, men då
tillsammans med sin New York-orkester.
Förklarligt nog fanns det kritik som betvivlade
att sådana resultat som beundrades vid
sistnämnda tillfällen skulle kunna vinnas med
en tillfällig orkester och då han ei hade samma
möjlighet till obegränsat antal repetitioner.
Ja, det förklarades att han var otänkbar
som gästdirigent.
Nåväl, den legendariskt fruktade och
prisade Toscanini, som även hos oss beviljades
exceptionellt många repetitioner, blev nöjd
med Konsertföreningens orkester; så stor är
hans auktoritet, att detta kunde uppfattas
som det bästa tänkbara betyg för musikerna
och deras ordinarie ledare. Och även den som
ej hört honom i spetsen för egna orkestrar
övertygades om att Toscanini ■—- liksom på
sin tid Nikisch, annars hans motsats •—- är
något ojämförligt.
Dirigenter som ej begagna noter äro intet
nytt, men Toscanini, som på grund av
höggradig närsynthet sett sig tvingad att anföra
utantill, är i besittning av ett till den grad
fantastiskt minne att han till och med vid
repetition är oberoende av partitur, även de
mest komplicerade sådana; i minsta detalj,
med alla föredragstecken, erinrar han sig
notbilden, av vilken han liksom har tagit en
hjärnfotografi. Då intet heller undgår hans
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
