Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Albert Edelfelt. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel H i n t z e
Studie till Kristus och
Magdalena. i 8 <? o.
men mörkstämt patos. En alldeles ny
känslovärld hade också öppnat sig för den lätt
ironiske världsmannen, när han på slutet
av 1880-talet gift sig och fått en egen son
att skildra och tolka. Ali den varma
innerlighet i hans väsen, som förkrympt i det
naturalistiska måleriets svala temperatur,
talar ur den i ett hemlighetsfullt och
aningsrikt ljusdunkel insvepta
interiörbild, kallad »Julmorgonen», i vilken han
år 1888 målat sin nyfödde son i sköterskans
armar. Med det naturalistiska
friluftsmå-leriets programmatiska grepp och
uttrycksmedel försöker han i den stora »Kristus
och Magdalena» (1890) giva dessa nya
känslor och stämningar ett definitivt
uttryck. Men själva det inre motivet var
alltför främmande för hans väsen, greppet
var akademiskt, sakligt relaterande, ej
upplevt och visionärt gestaltat. Edelfelt
förmådde ej heller fånga den förtätade
stämning som föresvävat honom — och i
den slutliga målningen se vi endast tvenne
ypperligt återgivna modellfigurer i ett
strålande, ljusfyllt höstlandskap. I flera av
studierna för Magdalenas gestalt når hans
känsloskildring dock högre än någonsin,
och i dem har han skildrat synderskans
förkrossade, ruelsefulla förtvivlan med en
dramatisk uttrycksfullhet och glöd, som
man knappast skulle väntat sig. Tydligare
än någonsin bekänner han sig här såsom
en motståndare till den rena formkulten;
det väsentliga för honom är icke charmfulla
tavlor, utan den tanke, det mänskliga
innehåll och den djupa upplevelse han
kunde uttrycka med färgernas och
formernas språk. Att han ofta förblev fången
i sin tids konventionella uppfattning kan
inte förnekas, men huru gripande han
ibland förverkligat sina högsta avsikter
visar det återgivna studiehuvudet för en
av de engelska prerafaeliterna inspirerad
»Madonnan i rosengård» (1898), som i
ordlös, behärskad smärta ser sin sons
framtid avteckna sig i en fjärran vision.
Till de grundläggande dragen i Edel felts
personlighet hörde denna visionära, starkt
subjektiva lyrik dock knappast. Hans
lyriska ådra var ej stark nog att frambringa
ett djupt besjälat, romantiskt
landskapsmåleri, sådant som t. ex.
Konstnärsförbundet skapat. Endast sällan når
Edel-felts naturskildring utöver gränserna för
80-talets landskapsmåleri. Med verklig
gripenhet skildrar han allt det öppna, ljusa
och klara i naturen, liksom han ofta
mästerligt återger solskenet, luften och
färgspelet över ett landskap. Men han
fascineras blott i undantagsfall av det nordiska
sommarlandskapets spröda, aningsfulla och
vaga stämningsliv, i vilket han såg
någonting för hans väsen främmande, oklart
och formlöst. Häri ligger den stora
begränsningen och även styrkan i Edelfelts konst,
liksom även den avgörande olikheten
mellan honom och hans rent finska
konstnärskamrater. Det kan visserligen inte
förnekas att Edelfelts konst ofta bäres upp
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
