Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ny tysk prosadiktning. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
pryda sin plats i en första rangens
detektivroman. För dessa officerare, som varit med
om leken så länge, den blodiga leken om
människoliv och om Europa, tycks verkligen
kriget ha urartat till att bli ett enda stort hemskt
äventyr, men icke utan sin särskilda art av
spännande tjusning. Den sorglöshet, som är
ett så viktigt inslag hos österrikaren, men som
är parad med ännu starkare vemod, tar ut
sin rätt även under trycket av ett evigt krig.
Det har författaren känt, och han har
mejslat ut detta drag nog så tydligt, när han i
sista ögonblicket före det allmänna upproret
inom de egna leden konfronterar den
österrikiska staben med den adlige, högt uppsatte
preussiske officern, som uppträder för att
rädda vad som räddas kan och ända in i det
sista tror, att han kan tvinga allt vad uniform
heter till obrottslig lydnad, som tror på
mili-tarism som hörnstenen i allt vad livsåskådning
heter. För sent inser han sitt misstag, det
fanns bara ett att rädda, äran, men det
visste österrikarna lika bra som han, och i
grund och botten går hela romanen ut på
att skildra, hur anblicken av en symbol,
hur själva förtroendet att få bära en symbol
driver hjälten till handling.
Denne hjälte, en ung officer, är kanske
inte så särskilt märkvärdig, han är ung och
älskvärd som så många andra av hans
kamrater, men hans öde blir, att han i ett
avgörande ögonblick övertager regementets
gamla standar av en kamrat som faller
för en österrikisk kula, och härmed förändras
plötsligt hans människa, han har med detta
i handen liksom tillägnat sig krigets och
fosterlandskärlekens heliga symbol, han gör
allt för att helskinnad rädda sig och
stan-daret undan den allmänna upplösning som
angriper armén. När han äntligen efter många
svårigheter når huvudstaden och vill bära
fram standaret till den unge kejsaren på det
gamla slottet Schönbrunn, blir han i stället
vittne till hur den siste österrikisk-ungerske
kejsaren lämnar sina fäders slott för alltid,
och han låter symbolen, som han gömt vid
sitt bröst, gå upp i lågor. . . Det är mer än
denna illa tilltygade sidenfana som blir
lågornas rov . . . sällan har man i nyare dikt
känt så starkt inför en liten fana, ett stycke
siden. Det är ett helt rikes symbol, ett stort
gammalt berömt rike med dess stora historia,
med dess förnäma kultur som försvinner.
Och bäraren glömmer aldrig vad han
upplevat i dessa sista dagar och nätter, han blir
själv bärare av en tradition av det djupaste
slag, men han vet inte vad han skall göra av
den, inte vad han skall göra av sig själv, sitt
liv, sin framtid, det stora krig han varit med
om. Och han liksom alla de som så plötsligt
kommit tillbaka, kommit hem under så
förändrade förhållanden, till ett sådant
sammankrympt fädernesland, han ställer upp den
stora, den mest ödesdigra frågan vadan och
varthän. . . det sägs att kriget är slut, och
det kan ju vara sant — men ingen har en
känsla av att det verkligen förhåller sig så,
drömmen, fantasien om kriget lever vidare
inom dem alla, det är inte slut, nej det är
inte slut. Och så klingar denna oändligt
gripande historia ut på samma djupt
melankoliska sätt som de övriga berömda
krigsböckerna vilka nämnts i detta samband.
»Die Standarte» vore inte en historia av
en österrikare, om den inte vävt samman
själva huvudtemat med en kärleksupplevelse,
även den av det originella slaget, en
plötslig kärlek, som trotsar allt vad hinder och
etikett heter bara för att komma till målet
och således i sitt slag visar hur allt det som
hållit den gamla dubbelmonarkien upprätt
rubbas i sina fogar. Men när händelserna slå
samman om hans huvud, då nästan glömmer
han sin passion för att dock i sista ögonblicket
erinra sig den som en dröm, som kanske kan
bli verklighet. Åtminstone blir det enda, det
sista som han har kvar av hela kriget, den
unga kvinna som dyker upp vid hans sida,
sedan han förintat den heliga symbolen.
Det finns så vitt jag förstår inte ett enda
verk, om roman, novell eller drama, som når
upp till vad Thomas Mann, Jakob
Wassermann och Alexander Lernet-Holenia
åstadkommit med dessa sina senaste skapelser.
Skall man nämna ännu en av det gamla
ledet, en av de allra äldsta, vore det den
schlesiske epikern Hermann Stehr, vars sista
roman »Nathanael Maechler» utkom 1929,
men vars mästerverk dock förblir den mycket
betydande, ganska svårlästa »Der
Heiligen-hof», det bästa uttrycket för denne
återupp-ståndne mystiker, med rötter i medeltiden
och renässansen hos Meister Eckardt och
Jakob Böhme.
Skall man tala om något slags »riktning»
inom den nyare tyska epiken, så vore det den
som på ett eller annat sätt märkligt nog står
i tacksamhetsskuld hos en nordisk mycket
stor och odödlig berättare, ingen annan än
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
