Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Richard Aldington. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richard Aldi ngton
Av E. Bendz
som intresserar mig
■— när anledning finns — är varken verket
eller författaren, utan det som gör verket,
säger Valéry. En läsare har ju andra
möjligheter — Valéry antyder dem — att ta ställning
till en bok, en roman t. ex., som väckt hans
intresse: bedöma den som helt fristående
foreteelse under vissa estetiska kategorier —
intrig, karaktärer, stil etc. — eller tvärtom
med verket som utgångspunkt söka
rekonstruera det jag, varur det framsprungit. Det finns
emellertid böcker, som direkt utmana oss att
forska i omständigheterna för deras tillkomst
och just framtvinga frågan: vad är det som
gjort dem, och gjort dem sådana? — med
andra ord fall, då både vår nyfikenhet rörande
författarens person och det tekniska
värdesättandet av hans verk få i någon mån stå
tillbaka för ett genetiskt problem: vilket
utgångsläge, vilka intryck och känsloreflexer . . . etc.
Så med Aldington.
Här ha vi en berättare med allt utom
vanlig talang, en iakttagare som få, en berest,
intelligent och fint kultiverad man, en
förträfflig stilist o. s. v. — kanske mindre
läst och omdebatterad i utlandet än Huxley
eller Lawrence, men ett rikare ingenium än
den förre, långt säkrare i sin konst än den
andre. Man har kallat honom en engelsk
Sten-dhal — med allt skäl som en erinran om den
trotsiga individualism och oppositionella
inställning till omvärlden, den blandning av
svärmiskhet och cynism, den förmåga att
roa, fängsla och irritera, som — med alla
olikheter för resten — utmärka dem båda.
Och ändå är en sådan jämförelse mellan en
författare som skrev för hundra år sen och
trots sin livaktighet redan luktar något unken,
och en man av vår egen generation, så till
brädden fylld av tidens kaotiska erfarenheter
som Aldington, egentligen föga upplysande.
Den ger ingen idé om hur den senare för oss,
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
