Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
tror, en riktig bild av den i alla avseenden
utom kanske statsrättsligt inskränkte
monarken. Med häpnad såg man, att Frans
Joseph—-Knut Lindroth låt vara efter någon
tvekan tog den toujoure stockholmaren Fritjof
Blomqvist—-Thor Modéens utsträckta näve, ty
Frans Joseph räckte i verkligheten handen
endast åt furstliga personer, medlemmar av
österrikisk högadel, oberoende av personernas
ålder, samt åt personer av generals rang. En
av hans adjutanter berättar i ett
nyutkommet arbete om hur, då han fått en hög militär
titel, kejsaren enskilt räckte honom sin hand
och därvid blev så rörd över sin vänlighet,
att han berättade om sin förbluffande
Leucht-seligkeit för sin generaladjutant, som blev
glatt överraskad åt händelsen.
Komediteaterns nya pjäser under hösten
och förvintern ha ej varit riktigt lyckade.
Vi måste gifta bort mamma — Getting
Mother married —, en engelsk pjäs av Neil
Grant, var alldeles för obetydlig. Vägd på
en våg och befunnen alltför lätt! Men det
senare var icke fallet med primadonnan, som
tyckes ha valt något av den marockanska
skönhetstypens fullviktighet. Men Mrs.
Bra-bazon—Tollie Zellman hade också den solida
konst i replikforingen, som är
oemotståndligt avväpnande. På sitt vanliga festliga vis
och med illfundig skådespelarkonst gav hon
egoismens och dumhetens komik, man hade
så när sagt också deras charm. Hennes vuxna
och förlovade barn besvärades av hennes
sensuella exuberans och togo sig, hänvisande
till högre synpunkter, det orådet före att,
som med fog sker med trilska och elaka små
gossar och flickor, stänga in henne på hennes
rum, ehuru hon långt ifrån var elak, snarare
alltför vänlig. Intensiteten i de böner och
protester, i vilka hon bad att få bli utsläppt,
var det som mest roade i det till otillåtlighet
fåniga stycket. Av de på scenen av den stora
publiken så högt skattade svordomarna, vilka
nästan alltid icke äro vidare roande, var ett
»djävlar», framslungat med förtvivlans kraft,
inpassat och uttalat så, att det blev
dramatiskt och konstnärligt fullt befogat och
pjäsens höjdpunkt. Talrika dylika interjektioner,
om också ej så virtuost sagda, och riktade
mot styckets kvalitet, hördes vid utgången.
Amerikanen Samson Raphaelson, som
skrev den djärva och lustiga men till
innehållet något orimliga pjäsen »Young Love», vilken
under våren 1934 under namn av »Fire unge
mennesker» av fyra norska herrar och damer
spelades på Blancheteatern och på ett sådant
sätt att det aldrig kan glömmas, har också
författat komedien »Accent ön Youth», här
Tonvikt på ungdomen. Varför heter en pjäs,
som slutar med att den äldre herrn tar
hem »spelets bästa docka» inför den snopna
ungdomens näsa, på det viset? Nu lär
det finnas en metod att räkna ut, hur stor
ålderskillnaden fysio-matematiskt skall vara
— jag tror, att det är sju år mer än hälften
av mannens ålder som kvinnan bör ha.
Sådana, som äro undersamma —• det gäller
väl mest damerna — bruka fråga i
Marginalen och få där besked. Steven Gaye—herr
Ernst Eklund var visst femtio, men ett
äktenskap med Linda Brown—Birgit Rosengren,
bör åtminstone räcka en akt till. Sedan få
vederbörande vända sig till någon amerikansk
veckotidnings frågespalt och få gratisråd, hur
man skall bära sig åt. Åldersskillnaden mellan
Steven och hans vackra maskinskriverska
Linda var visst dryga trettio år. Är det
indiskret att fråga, om Steven skall vara Mr.
Raphaelson själv, som har upptäckt, att hans
fagra maskinskriverska, för vilken han
dikterar sina komedier, blivit förälskad i honom
utan att han märkt det, och då, trots ali
sin skepsis, ironi, sarkasm, melankoli och
pessimism, börjar titta litet närmare på henne
och sedan blir kär under sitt
»pepper-and-salt»-hår som den naivaste optimistiske
student. Mitt i pjäsen fattar ungdomen i
teatersalongen hopp, då lättviktaren eller
stavhopparen eller vad han nu kan vara, en
kraftig gosse, som endast läser den del av
tidningen som de flesta andra hoppa över, får
lilla Linda till fru. Efter en tids samvaro och
ömsesidig beundran av Dickies—Björn
Berglunds arm- och benmuskler flyr hon full av
fasa över den tråkighet hon råkat ut för och
kastar sig i Stevens armar. Det blir
förmodligen till en början skilsmässa med Dickie,
sedan kanske också med Steven. Lilla söta
Birgit Rosengren behöver nog litet mera
tonvikt på ungdomen. Det räcker ej bara med den
utan vidare. Och vore herr Eklund tio kilo
magrare, skulle han varit prickfri som
föremål. Han förefaller i alla fall vara vår
riktigaste teatercharmör för sådana som trå
efter en distingerad, ej alltför ungdomlig herre.
Få vi nu snart se fru Eklund?
Skådespelarkonsten har dock sin betydelse, också för en
mindre teater.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
