Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
och bli till glädje genom att vara bräddfull
av ostyrig livslust. Den lilla sömniga och
olyckliga skaran släpptes på morgonen ut
och mötte i det tomma huset, ty
möblemanget hade också exproprierats, några
polismän. Poliskommissarien med trikolorskärpet
om livet uppträdde myndigt. Revolutionen
hade kommit av sig vid ingången, och polisen
hade infunnit sig för att taga reda på de
expro-priatörer, som ej säga »egendom är stöld»
utan »stöld ger egendom». Det slog ej alis an,
när M. Dupont, som ej visste, att man ännu
befann sig i monsieurstaten, tilltalade
poliskommissarien med »kamrat». Tjuvbandet
hade handletts av husets hovmästare, den
med silverhårig peruk försedde som tjänare
exemplariske Germain—Olle Hilding, som
visade sig vara storförbrytare. I slutet
förekommer också ett mycket fyndigt uppslag.
En chaufför, som sökte plats hos Dupont,
kom hjärtligen överens med
kommunistensekreteraren, då de talade om statens
ruttenhet och nödvändigheten av att folket med
blodsoffer skulle erövra friheten. Det visade
sig, att chauffören var fascist och hade
samma våldsamma åsikter som
kommunisten och även samma renhet i sinnet.
Denna lustighet hade vår egen Lindorm
för sju år sedan hittat på i sin pjäs »Den
röda dagen».
Till sist fick M. Martin sin Mademoiselle
Claire och blev delägare i sin svärfaders
fabrik. Den hade, så berättade Dupont
öppenhjärtigt under champagnens inflytande i
källaren. stått på konkursens brant, men tack
vare eldsvådan, under vilken det enorma
värdelösa lagret också gick åt, kunde han nu
i brandförsäkring utfå åtta miljoner,
visserligen bara francs, men ändå. Man hoppas, att
de förtjänster, som de vilka hålla på
äganderätten och det privata initiativet tilläventyrs
kunna äga, skola gå upp i en enhet med
kommunisternas önskan, att större social
rättvisa skall råda och att staten verksammare
skall kunna ingripa mot tvetydiga och
brottsliga ekonomiska manövrer.
Spelet var på nästan alla, ja man kan gott
säga på alla händer fullödigt. M. Dupont—
herr Eklund hade sin sedvanliga
godmodighet, som gjorde den etiskt rätt tvivelaktige
kapitalist-socialisten mera tilldragande än
han moraliskt taget kanske bort vara. Med
nöje återsåg man fru Stina Hedbergs säkra
komedikonst. Som Madame Dupont var hon,
som hon borde, säkrare förankrad i fransk
Fot. Studio Eson.
Timmen H. Ingrid Bergman som
Claire Dupont.
borgerlighet än hennes make, och man kände
sig i flera avseenden upprörd, då tjuven
fingrade på pärlhalsbandet, som knappast
behövdes för att förhöja skönheten av hennes
barm.
Debutanten på scenen var Ingrid
Bergman, som med så mycket fog beundrats på
filmen. Hon tycks lämpa sig lika bra för bägge
arterna skådespelarkonst. Det friska
ung-flicksaktiga var betagande, och hennes
verkningsfulla stumma spel slog mig genast som
något ovanligt. Man hoppas, att detta
bevis på scenkultur skall efter henne upptagas
av många sceniska konstnärer. Älsklig är
visst bland de ord, som verka gammalmodiga,
men tänka det får man väl alltid och säga
till sig själv: Tack för att jag fick se så mycken
svensk älsklighet framifrån och bakifrån och
från alla sidor.
Ett par ord förtjänar nog även
kammarjungfrun Elise—Marianne Lenard, en nyhet
för mig. Den rödhåriga, äkta franska
kammarjungfrun såg ut som hon skulle, kall, hård
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
