Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
byn för pestsmitta; och han samlar rikedom,
köper småningom upp så många gårdar han
behöver för att ensam kunna driva igenom
storskiftesreformen på bystämman. Men på
stämman möts han av olycksbådande stillhet,
och utanför samlas Stutarna, ungkarlslaget
som alla män i Böda tillhört innan de blevo
familjefäder. De slå följe med fogden när han
går ut, och han blir inte kvitt dem. Av deras
övermakt tvingas hans steg ner mot sjön.
Och i den försvinner han, under en skur av
stenar. Bykollektivet har rest sig som makt
för sista gången. Detta är omisskännligt
epos, med sanning i, och även storhet.
Den polära motsatsen till detta slags epik
är den intima psykologiska analysen, som
arbetar med material ur en nutid utan historia
och i möjligaste mån abstraherar från den
yttre miljön för att fördjupa sig i invärtes
händelser. Av denna form har Gunhild
Tegen begagnat sig, med samma mål för
ögonen som Curt Berg och Ella Byström —•
att icke vara bunden inom de lokala och
nationella gränslinjerna. Personerna i hennes
nya roman ha icke ens egennamn: de äro helt
enkelt Han, Hon och Den Tredje. De bikta
sig i en serie dagboksanteckningar och två
brev — av vilka visserligen det ena snarare
är a statement, ett bokslut med livet
efterlämnat av en självmördare i en väns vård.
Han är stor vetenskapsman och suverän
älskare, men i ali sin givmildhet en
härskarnatur som kuvar den han lyckliggör. Hon är
hans assistent — mycket dugande i
vetenskapen, uppger författarinnan, i varje fall en
lidelsefull kvinna med behov att älska, men
också att känna sig som självständig
människa: den lycka hon fått av att underkasta
sig den starke mannen kan hon varken
undvara eller uthärda. Hon försöker bryta banden
och ge sig som allmosa åt en svag man, som
söker kompensera sina ängslande
mindervärdeskänslor med ekstatisk
självuppgivel-se; hos honom bör hon finna friheten och
tillfredsställelsen att bli älskad mer än hon
tvingas att älska. Men det går inte, den starke
kommer igen och tar sitt, och konflikten
slutar i de tre människornas undergång. Två
självmord och en flygolycka — det är kanske
lite häftigt; och onekligen verkar mycket i
boken antingen forcerat eller konstruerat eller
bådadera (särskilt idealbilden av den otroligt
starke och sköne och geniale professorn).
Men konflikten är välbyggd och övertygande;
och kvinnan och den svagare mannen äro
icke feltecknade och de ge äkta livstecken
från sig — särskilt kvinnan i det av stridiga
stämningar böljande uppgörelsebrev, som
bildar bokens första kapitel. Boken är väl
värd att uppmärksammas och visar Gunhild
Tegens kvaliteter bättre än någon av hennes
föregående. — Emellertid befinner man sig
onekligen på helt andra nivåer, när man
fastslår att Hans Botwid i höstas med en intim
psykologisk roman nådde en höjdpunkt av
sitt författarskap hittills. »Hotet mot vår
kärlek» är en befriande bok om en icke
lätt-vunnen befrielse. Den är en direkt
fortsättning på »Oväntat sällskap», romanen av 1934.
Sture Tonner har blivit kvitt sin besatthet
av det egna självet, han har sprängt sin
isolering av trots och ängslan och stigit ut i
människors gemenskap; hans väninna Sandra
finns till hands för att hjälpa honom; allt hans
krångel har inte kunnat rå på hennes ömhet.
Men när deras nya liv skall börja, gör sig det
riktiga hotet mot deras kärlek påmint —
det förflutna. Det förflutna kan icke förintas:
just i den mån det blivit förtegat och outrett,
efterverkar det oväntat, snärjer in nuets liv
i mörkt och segt trassel. Det spökar gärna
kring folk som haft något att begrava. Och
Sandra har inte sådant virke att hon i längden
orkar stå rycken mot spökena. Åter och åter
kommer ängslan igen, om det inte finns gömt
något fult och hemskt från den tiden Sture
höll till i koloniområdet och var en karikatyr
av sig själv — gömt men icke glömt, färdigt
att när som helst bli uppenbart och slå sönder
deras liv. Av ängslan blir en ständig, olidlig
rädsla, knuten till Sture som småningom
blir henne vidrig; och till sist tar det
primitiva trygghetsbehovet inte reson längre —
Sandra kastar sig i armarna på Stures bror,
den okomplicerade, solitt framgångsrika
för-myndarmänniskan, skildrad i boken med ett
behärskat och omutligt hat som gör stark
verkan. Men Sture är icke längre oförberedd
på sådana förluster. Han berusar sig inte
med exalterade försakelsestämningar: det gör
ont och känns tomt, när Sandra går ifrån
honom. Men han har blivit befriad även från
tvångsföreställningen att man har lov att
kräva Vår Herre på personlig lycka, och bråka
då kravet icke infrias. Det är inte underligt,
att spökena ta sitt, och att vettet ofta lider
nederlag mot de blinda makterna från djupen.
Däremot är varje lyckoögonblick ett
underverk att vara tacksam för; och det större
underverket, det som räcker att leva på, är
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
