Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gripsholm. Till 400-årsminnet av Vasaborgens grundläggning. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gripsholm
»Kr onkök et.»
en gång bott där i sin ungdom, sannolikt
njutit av jaktmarker och fiskevatten
däromkring. Det var på Räfsnäs han som
flykting mottog budet om Stockholms
blodbad. Där fanns utan tvivel hos kungen
en personlig känsla för stället, en känsla,
som under de lyckliga åren under
1530-och 40-talen skulle fördjupas. Gripsholm
blev ett av de slott, där Gustav Vasa under
sitt rörliga liv helst vistades, där han
uppenbarligen trivdes och kände trygghet. Det
stora jordagodset var föremål för hans
ständiga omsorger; slottets belägenhet ansåg
han så säker, att han byggde ut det till den
starkaste kungliga borgen i Stockholms
närhet. Tanken föresvävade honom mer
än en gång att han här skulle ha ett slags
centralfästning för sig och sin familj, då
en yttre fara hotade huvudstaden.
Under ett tiotal år nöjde sig Gustav
Vasa visserligen med den medeltida
kungsgården. Där var säkert både trångt och
obekvämt, men andra mera riksviktiga
omsorger avhöll honom från att här
utveckla någon större byggnadsverksamhet.
Året efter sitt bröllop med Margareta
Leijonhufvud fattade han sitt beslut att
uppföra ett slott, vilket fyllde hans dåtida
krav både som fäste och residens. Det
blev det första i raden av hans nya slott.
Påfallande är att byggnadsplanen icke är
för sin tid helt modern. Med sina
uppåtsträvande runda torn, sammanbundna av
två bostadslängor och en mursträcka kring
en trång gård måste det hela få mera tycke
av en medeltida vattenborg än av ett av
tidens renässansslott. Den låga
våningshöjden och de abnormt tjocka murarna
med små fönster gav också interiören något
fästningsaktigt.
Den arkitektoniska ledaren för verket
var Henrik von Köllen, en i fortifikatoriska
värv förfaren tysk, sannolikt en då redan
äldre man, både till åren och tankegången.
Arbetet bedrevs med ali kraft och
hänsynslöshet. På ett för tidpunkten typiskt sätt
nedbrötos klosterbyggnader, närmast
Mariefred och Vårfruberga, för att släppa till
material för den nya kungaborgen. En stor
del av de väldiga tegelkvantiteter, som
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
