Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nationalism och kultur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
sats för drömmen om den mänskliga kulturens
höghet och universalitet. »En av dem var
vetenskapsman, en var socialreformator och
en kyrkoman. Men deras olika provinser av
intellektuell, social och religiös odling
sammanhängde till ett helt rike. Det är
sannerligen en ny stormaktsanda, som utgår från
det riket.»
Det är Ragnar Josephsons mening att
personligheter sådana som dessa kunna lära
ett folk att finna vägen till sig själv.
Samtidigt varna de för en nationalism, som suger
sin näring ur en rent politisk livsåskådning
och i själva verket offrar sin egenart genom
sitt blinda beroende av en tidsstämnings
suggestionskraft och motsatsförhållanden i
länder, vilkas utveckling och problem
frambesvärja en lösning, som ingalunda är
allmänt giltig eller eftersträvansvärd. I Sverige
■— och detsamma gäller alla de nordiska
länderna — måste den nationella känslan
respektera den sociala och andliga friheten, om
den inte vill förneka sitt eget väsen.
Visserligen äro historiens lärdomar mycket skiftande,
beroende på huru man vill läsa sina auktorer,
men ingen som vet vad den talar om, kan
förneka den nordiska historiens ständigt
upprepade ledmotiv: kampen mot tyranniet för
den frie mannens medborgerliga och mänskliga
rättigheter. Den insikten behöver inte
innebära ett envist fasthållande vid allt som i dag
utgör det beståendes kännemärke, men den
avvisar varje främmande maktlära och alla
former av tidens partifärgade nationalegoism.
»Vi kunna välja och pröva, ja, vi kunna gå
galet utan att brytas ned av skräck. De
skadade se på oss med ogillande ögon och
skrocka om kaos. Kanske vi inte svara dem.
Men vi tänka, att skulle vi förneka vår fria
prövningsrätt, då vore vi inte värda den
försynens nåd, som vi vederfarits och som de
berövats.»
Att den nationella känslan inte är förenlig
med humanitet är en av de många moderna
villfarelserna. Men det är en mycket primitiv
kärlek, som behöver stimulans av hatet eller
avogheten mot det främmande. Tvärtom
växer ur den stora och hela nationalkänslan
respekten och förståelsen för världen utanför
dess egna gränser. Denna förståelse är också
själva livsvillkoret för den västerländska
odling, som visar oss den nationella
livskraften i dess högsta och mest
vittfam-nande skepnad. Tegnér gav en gång sin
visshet härom ord i de sköna raderna:
Vad mänsklighetens härlige ha sökt
sitt hela sköna, rika liv igenom,
väl är det värt att sökas av oss alla.
Därmed är också något väsentligt sagt om
den sunda nationalismens väsen. Den vet att
ingen utveckling är möjlig och intet av
varaktigt värde uppnåeligt utan kontakt med
yttervärlden, framförallt med den yttervärld,
där ett gemensamt förflutet och likartade
levnadsbetingelser låta de nationella
strävandenas skilda flöden löpa samman.
Ragnar Josephson betonar i »Nationalism
och humanism» huru samspelet av erfarenheter
och växelverkan mellan nationerna varit av
avgörande betydelse för hela den europeiska
kulturen. Han hänvisar till Albrecht Dürer,
som av den italienska renässansen fick de
konstnärliga medlen att tolka Tysklands själ,
eller till den svenske målaren Elias Martin,
som under den gustavianska epoken av
England lärde sig att för första gången fånga det
svenska landskapet i rytm och färg. Han för
oss omkring bland den svenska
byggnadskonstens mästare och minnesmärken för att
lära oss huru starka och betydelsefulla de
yttre inflytelser ha varit, som samverkat
till uppkomsten av en svensk arkitektonisk
stiltradition. Han visar oss huru den judiske
målaren Ernst Josephson i modern tid ger
den svenska konsten en symbolisk
sammanfattning av den säregna och vilda nordiska
naturmystiken. Han presenterar för oss många
andra svenska konstnärer och diktare, som
inte bara lära oss att finna konstens eget
rike, utan också en väsentlig del av Sverige.
Ivar Johnssons nyklassiska skulpturer,
Milles’ hymn till musikens livsförvandlande
extas i »Orfeus», Johan Gustaf Sandbergs
fornnordiska måleri, Gustaf Cederströms
visioner av det karolinska skedets vedermöda
och heroism, Nils Forsbergs moralism,
Drottningholm, Skansen och Stadshuset — det är
allt ett väsentligt avsnitt nationell historia.
Utan tvivel äro Ragnar Josephsons
konstessayer starkt litterärt färgade. Men det är
tydligen hans mening, att den estetiska
spekulationen inte bör hänga i luften. Konstverkets
form och innehåll, dess teknik likaväl som
dess inre patos stimulerar hans fantasi och
skänker honom anknytningspunkter till
verkligheten. Blott på den vägen har det varit
honom möjligt att på ett så levande sätt få
fram de nationella väsensdragen i svenskkonst.
I hans uppsatser tycker man sig skönja en
obruten följd variationer över ett tema, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
