Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Det stora, som teatern har att ge, är att
vi få leva med några timmar i en ny miljö,
ibland i ett annat land, och då få tränga
in i detta främmande.
Den i Estland födda Hella Wuolijoki
har fått sin Kvinnorna på Niskavuori, på
finska »Niskavuoren naiset», uppförd på
Dramatiska teatern. Den imponerande
författarinnan, hon är också finanskvinna, var
nog frasfri att för en intervjuare påpeka, att
hon lyckligtvis alltid haft gott om pengar.
Hon har också velat organisera dramatik.
Den auktoritativa personen gjorde, då hon
inropades, för publiken en självmedveten
bugning, som visade, att hon levat i den
verkligt stora världen. Kanske var stycket icke i
egentlig mening folkskådespel, men en
skildring från landsorten, från egendomen
Niskavuori, och miljön är icke rent bondsk,
knappast ens storbondsk. Hon håller själv på,
att egendomens ägare stå socialt något
trappsteg högre. Männen ha tagit studenten och
umgås på jämlik fot med prästen. Mig
föreföll scenbilden av Georg Magnusson utmärkt,
men vad som säkert var oriktigt var ett
fjoll-modernistiskt inslag, nämligen att låta
yttertakets istappar förekomma i innertaket.
Innehållet rör sig om att den unge agronomen
Arne Niskavuori blir kär i den från en
professorsfamilj i Helsingfors komna
folkskollärarinnan Ilona Ahlgren—Signe Hasso, som
kade långbyxor och tyckte det vara i högsta
grad naturligt, att man fick ett naturligt
barn med en herre, som man tyckte om. Ja,
hon blev rentav häpen, då denna uppfattning
ej delades av de övriga och allra minst av
fru Marta Niskavuori—Anna Lindahl, Arnes
fru. Man har med fog undrat, om Ilona
förläst sig på Ellen Key, ty den radikalaste
dam, vare sig hon uppträder i långbyxor
eller shorts — det senare är dock kanske
mera mondänt —, vet, att hon »får förargelse»,
om hon är alltför naturlig. Stormor, Gamla
frun på Niskavuori—Märta Ekström, gick
omkring som »majorskan» och stötte med sin
käpp, och då måste vi vanliga människor
ge oss, vad hon än säger, och det hon sade
var en medelproportional mellan frisinne
och tradition av ganska klok art. Det hela
slutade med att Arne, ehuru rätt betänksam,
beslöt sig att följa folkskollärarinnan. Man
är glad åt att slippa tagas till råds i ett så
kvistigt fall. Men det gör ingenting, ty Arne
fann sig så utmärkt väl i folkskollärarinnans
alkov — tänk att folkskollärarinnor ha sådana
på Tavastlands öde moar —, att han hade
»tyckt ändå», hur man än hade avrått.
Det var ett mycket gott samspel. Märta
Ekström var på rätta sättet
förtroendeingivande och klok och visste, att alla trots
alla råd precis göra som de vilja. Arne—Arnold
Sjöstrand hade det ansträngande värvet att
spela vacklande. Författarinnan har yttrat
sin motvilja mot att ha mycket folk på scenen,
här var det dock ett tjog. Bäst tyckte jag
om den otrevliga Telefonsandra—Stina Ståhle.
Hon överdrev kanske något, men det finns
trevliga och mycket sägande karikatyrer
också, och så roade mig tanken, att i själva
verket var den mest motbjudande personen,
om hon demaskeras, kanske den allra mest
tilldragande av hela kvinnoskaran. En roande
skämtfigur utfördes av Apotekaren—Manne
Grünberger med något av trevlig spelevink.
Spelmannen Jussi—-Inge Möller uttryckte
med sin fiol den finska musikaliteten, och han
tämde med sin lilla folkvisa berusade och vilda
sinnen.
»Jag vill, att en pjäs skall behandla
problem», säger författarinnan, och problem var
det, när en liten förtjusande folkskollärarinna
drager till sig en välsituerad gift agronom,
och det ett problem, som hör till de mest
svårlösta. Men sunt förnuft och moral få
ge sig, när Signe Hasso med sin flickröst
förklarar och lägger ut, hur det därmed bör
förhålla sig.
På annandagen framförde Dramatiska
teatern en barnpjäs Kungens paket av Staffan
Tjerneld och Alf Henrikson. Med
förvånansvärt lyckade dekorationer av Harald
Gripe, förste pristagare i skolungdomens
dekorationspristävling, spelades detta riktigt
trevliga julstycke. Man befinner sig först på
briggen Amaryllis, så hos beyen av Tunis i
dennes palats och .slutligen i en salong i
kungliga slottet i Stockholm. Tappra och
knipsluga sjömän visslade och vaggade
omkring på däcket, och man slapp obehaget
att se medmänniskor mördas. Deras
eliminerande ersattes av att de osympatiska
personerna hastigt och lustigt förpassades ned i
en koffert. I andra akten erövrade några
behjärtade svenska sjömän beyens palats
och förpassade återigen farliga personer i nya
koffertar, under det att vi kände oss
svenskpatriotiska över att Kajsa Andersdotter från
Möja, spelad av Hjördis Petterson, livkokerska
hos beyen, kokade ypperliga ärter och fläsk.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
