Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner o c li noveller
Norrlandsskogarnas äventyrlige och
djupsinnige löskerkarl, har blivit bofast bonde i
Södermanland. Det är inte, och har inte
varit avsett att bli, något »idealt bondeliv»:
Hedenvind-Eriksson har genom besvärliga
kredittransaktioner lyckats få en gård köpt
och hålla rörelsen flytande för livsuppehällets
skull. Men författartagen gå inte ur honom:
sedan sista kaffegästen har gått om kvällarna
— folket är umgängsamt i Södermanland —
sätter han sig till ro vid den tjocka
skrivboken med vaxdukspärm och det syrligt
doftande bläckhuset; det blir en resonerande
almanacka, en litterär och nutidsrationell
bondepraktika, där meditationer och
novellutkast växa fram ur vad som dag för dag
förevarit. Problemet som gärna kommer
igen — i drastiska situationer, smällande
antiteser och underfundiga resonemang —
är att lantbrukaren för sitt yrkes skull måste
finna sig till rätta både i bondepraktikans
värld och i nutidens ekonomiska system.
Hans slit och släp kan endast i begränsad
utsträckning avlastas på maskiner och
endast med mycket vid marginal fördelas på
normalarbetsdagar; däremot måste det
anpassas, med hjälp av spårsinne efter
årstidernas rytm och med hjälp av kalkyler
efter förfallodagarnas. Skulle bonden gå med i
förstamaj demonstrationen, bleve emblemet
på hans fana en accept på tre månader;
men ännu bränner han som förr på
Valborgsmässoafton vinterns avfall på sina åkrar.
Hedenvind-Eriksson dröjer med tydlig
sympati — både konstnärns och människans —
vid folk som fått sin knotiga resning i gamla
tiders arbetsliv: den odödlige gubben Norberg
som bedrog sin utslitna och utpinade käring
på den enda glädje hon ännu väntat sig av
honom, nämligen gravölet, och sen lugnt
fortsatte med att slita, supa och skryta;
och Kojamor, den rivande och muntra
härskarmänniskan som inte känns vid andra
problem än dem hon löst med sin rappa
tungas och sina hårda händers duktighet.
Men bonden-författaren förledes inte av sin
sympati till att vilja bända emot det
historiska skeendet — det vore, som även gubben
Norberg gärna medger, missriktad
ståndaktighet: han vidhåller tanken att få
bondelivet infogat i samhällets nutida struktur,
även sedan hans försök att få igång
kollektiva ekonomiska aktioner gjort fiasko. Han
finner sig förresten lätt i den motgången,
leende medveten om att den sortens arbete
Gustav Hedenvind-Eriksson.
med propaganda och organisation inte är hans
sak: det passar honom bättre att under de
snåla fritimmarna låta utsikterna från
vardagsproblemen vidgas i tankfulla samspråk
med andra av löskerkarlarnas släkte:
Teologen med bokumgängets erfarenheter, den
mångbefarne lastbilschauffören Finkam, den
svenskamerikanske byggmästarn som blivit
kommunens barnavårdsman, för att inte tala
om de ganska märkliga drängar och
dagkarlar som komma längs vägen och göra
gästroller på hans gård. Samtalen stanna
sällan förrän vid metafysikens antinomier,
men även de svindlande tankegångarna
återfinna förbluffande säkert fotfästet i
konkreta iakttagelser. Och tillvarons
kontraster inneslutas till sist i en mild men
sannerligen icke blöt förståelse, där det även finns
plats för den rödhåriga mjölkerskan,
representant för det nya släkte som bland sina
regelbundna livsbehov räknar dansbanebesöken
med deras efterspel inne i småskogen. Hos
natura modos primurn dedit, mumlar Teologen:
vid dansbanan spelas upp till dyrkan av
blodets och markens urtida och eviga makter,
och mjölkerskans silkesstrumpor och nya
Itygien höra med till ritualen.
Hedenvind-Erikssons lantliga visdom är för generös att
I179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
