Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Homonymien i franskan. Språkkåseri. Av J. Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Homonymien i franskan
homonymi, som lett till att den
ursprungliga användningen av ordet gått förlorad.
’Bjälke’ heter på franska poutre. Ordet
täcker så gott som hela norra Frankrike och
sträcker sig dessutom långt ned i det
sydfranska språkområdet. Det betyder
egentligen ’sto’, särskilt ’ungt sto’, och brukades i
den äldsta franskan även i betydelsen
’lastdjur’. I den överförda användningen av
poutre för att beteckna ’bjälke’ ligger inget
märkvärdigt. Det är en vanlig företeelse i
skilda språk, att djurnamn, jämte sin
egentliga betydelse, brukas i metaforisk överföring
som namn på vissa föremål och redskap. Så
ha vi i svenskan sågbock, kuskbock och bock
som gymnastikredskap. Det är idén att ’bära
något’, ’tjäna som stöd’, som ligger till grund
för den bildlika användningen.
Vad som är anmärkningsvärt med det
franska poutre, är att det förlorat sin
ursprungliga betydelse och att det sedan flera
århundraden tillbaka är huvudordet för ’bjälke’.
Att utvecklingen blivit denna, har följande
orsak. Latinets ord trabes ’bjälke’ blev i norra
Frankrike tref och i södern trau i enlighet med
de på respektive områden verkande
ljudlagarna. I norr kolliderade tref med ett annat
tref av germanskt ursprung, som betydde
’tält’, och båda ha försvunnit. Det södra
trau råkade i konflikt med det homonyma
trau av traueum ’hål’, franskans trou.
Resultatet av denna senare homonymikonflikt blev
det, att ordet för ’bjälke’ undanträngdes.
’Bjälke’ stod således utan språkligt uttryck.
Den lediga platsen intogs av poutre, som redan
på 1300-talet uppträder i sin nuvarande
användning som en överförd term. Men i den
mån poutre blev det allmänna och ordinarie
ordet för ’bjälke’, förlorades det semantiska
sambandet med den ursprungliga betydelsen.
Det blev två ord, som hade samma form, men
vitt skilda betydelser, som icke längre
associerades i språkmedvetandet. Det blev två
homonymer, som snart råkade i strid med
varandra. I denna strid fick det ord, som
uppbar betydelsen ’sto’ vika. Som ersättning
uppträdde det latinska jumentum ’lastdjur’, som
gjordes till femininum, det nuvarande ta
jument ’sto’.
Jag avslutar denna korta exempelsamling
med ett fall, som visar, att det inflytande,
riksspråket utövar på dialekterna, ställer
dessa senare inför förut okända
homonymi-konflikter. I stora delar av Frankrike heter
’hus — hem’ hötet. Ordet kommer av det
latinska hospitalis. När den enkla borgaren
på kvällen lämnade sitt hem, sitt hotel för att
vederkvicka sig, gick han till värdshuset, till
sitt auberge. Så länge var allting gott och väl,
men så kom den nya tiden, och i samhället
uppfördes en större restaurang, som
naturligtvis fick det finare riksfranska namnet
hötet. Man fattar olägenheten härav, även för
språket. Ëtre à l’hotel kunde nu betyda såväl
’vara hemma’ som ’vara på krogen’. Jag anför
efter Gilliéron följande svar, som en hustru
gav en bekant, som frågade efter hennes man.
Hon svarade: Il n’est pas à l’hotel, il est à
l’hotel. Olägenheten av denna homonymi har
avlägsnats på så sätt, att restaurang fått
behålla som namn det franska hotel och att
för ’hus, hem’ även lånats det franska ordet,
nämligen maison.
Tvenne frågor, som kräva besvarande, ha
redan trängt sig på läsaren. Den ena gäller
spörsmålet, varför ibland endast det ena ordet
försvinner, ibland båda homonymerna. För
visso har man att räkna med tillfälligheter,
vilka kanske för alltid förbli okända för
forskningen. Men man tar säkerligen icke miste,
om man påstår, att det olika resultatet
sammanhänger med den större eller mindre
lätthet, med vilken ett lämpligt ord inställde sig
som ersättning för någon av de i konflikt
varande homonymerna. Skedde detta på ett
tidigt stadium av konflikten, innan ännu de
kolliderande orden blivit brännmärkta, bör ju
det ena ha räddats till livet och fått sin
ställning alltmer stärkt, i den mån ett mer
allmänt bruk av det andras ersättningsord
minskade kollisionsfaran. Om däremot
konflikten fick ostört pågå, ledde den till
undergång för de båda likalydande orden.
Den andra frågan gäller den större tolerans
mot likalydande ord, som riksspråket synes
visa gent emot dialekterna. De i början
citerade homonymiserierna äro exempel härpå.
Vi ha sett, att cant och camp av cantus och
campus ha varit i konflikt och att båda ha
försvunnit i den normandiska dialekten, medan
deras motsvarigheter leva kvar under formen
chant, champ i riksspråket. Men toleransen i
det litterära språket är skenbar. Dettas
ordförråd representerar olika folklagers språk och
innehåller ord, som kunna vara homonyma i
en miljö, men som i en annan icke kollidera,
av det enkla skälet, att något av dem sällan
eller icke alis brukas i denna miljö.
Homonymien kan för övrigt tills vidare
endast vara latent, och har ännu icke lett till
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
