- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
407

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

mycket. I oroliga våldstider upphöra också
många hämningar. Hennes »fästmans»
kamrater sticka en lapp under dörren: »Leo skjuten;
vi ska hämnas honom.» Hon börjar förstå, att
hennes nye bekant varit med om morden och
berättar för mannen, att det varit slut mellan
henne och Leo men att hon skulle få ett barn
med den nu dödade. Hela kvinnans—Märta
Ekströms smärta koncentrerade sig i ett rop
så ångestfullt och förtvivlat, att jag minnes
mig aldrig ha hört något komma så djupt ur
hjärtat. Så i nästa akt får man vara med om
ett samtal mellan kvinnan och Leos gamla
mamma—Hilda Borgström, en enkel och from
kvinna, som pysslar med den allt svagare
blivande modern. Så kommer slutet. Mannen
besöker på kyrkogården två gravar, kvinnans
och Leos. Han, som haft känslan av, att det
aktiva våldet varit det enda att leva för,
börjar nu hata både krigets och revolutionens
våldsmedel och gripes som desertör. Då han
strax före arkebuseringen talar med Prästen—
Ivar Kåge, som hade den vackraste
salvelse-fria präströst, som tänkas kan, säger denne:

»Ni skall inte tro, att det är ett ringa ting
att vara uppfylld av längtan», och fortsätter:
»Han som gett er ängslan, han har nog också
bruk för den, tror ni inte det, och skall stilla
den en gång i sin klarhets ljus», varpå mannen
säger som sitt sista ord:

»Ja, ja, det är kanske en mening i det. Ja,
ja, så vill jag gärna tro.»

Lagerkvist slutar således i något, som
kommer så nära positiv tro som bara möjligt.
Ville författaren säga: »Das ewig Weibliche
zieht uns hinan»? Ville han omfatta
bibelordet: »I skolen ej stå det onda emot» och tro
på den allmänneliga godhetens paradox?

En viss entonighet kan man ej frånkänna
skådespelet. Utförandet, särskilt av
huvudrollerna, var fullkomligt. Kvinnan—Märta
Ekström var helt kvinna och moder och därför
också något irrationell, så som författaren låter
henne bära sig åt. Mannen, här
proletärmannen, spelades eller rättare levdes av Olof
Wid-gren. Enkelt och gripande gav han både det
oroliga hjärtat, som klappade under ali
cynism, och slutligen som besjälad visade han
också, att han var bra nära den tro, som
övergår allt förstånd.

Det hör visst till god ton att något rynka
på näsan åt ungraren Franz Molnår, d. v. s.
inom den högre kritiken. Men publiken tycker,
att hans komedier äro roande, och det är allt
en bra viktig egenskap. För mer än ett kvarts

Fot. Almberg & Preinitz.

Olof W i i gr en som M ånnen och
Märta Ekström som Kvinnan i
Mannen utan själ.

sekel sedan såg jag med mycket stort nöje
hans lustspel Sagan om vargen, där fru
Pauline Brunius var en alldeles förtjusande fru.
Men där fanns ännu originellare saker, och få
lustspel ha förefallit mig så lustiga och
eleganta som Molnårs En komedi på slottet,
given för omkring tio år sedan med Tollie
Zellman som den tänkbarast förföriska
di-vette. Däremot föreföll Molnårs Liliom, också
spelad för några år sedan, mera banal i sitt
djupsinne. Hans på Dramatiska teatern givna
Delila var åtminstone icke stötande djup.
Men själva titeln Delila var ganska konstlad,
ty den förutsätter väl, att den som bär den
skall utom sin kvinnolist också använda sig
av sin erotiska dragningskraft för att lura
manstackaren. Scenbilden av Sven-Erik
Ska-wonius var mycket suggestiv. Vi voro en
försommardag vid en trädgårdsrestaurang nära
Budapest, ett vitt hus, vars undre våning hade
ett valv, genom vilket man kan se igenom
byggnaden, som innehöll en
förstaklass-res-taurang, och en röd bensinpump glänste i
solskenet och gav ett lämpligt drag av
modernitet åt exteriören.

Uppslaget verkar något tunt. Restaura-

407

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0451.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free