Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - D. H. Lawrence och Mexico. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D. H. Lawrence och Mexico
förståelse här inte räcker till. Samme Lawrence,
som nu förefaller honom så »obeslutsam och
vankelmodig i livet», skriver dock under
denna tid en av sina största romaner,
nämligen The Plumed Serpent. Men om de problem,
som här sysselsätter honom, förekommer hos
Merrild knappt ett ord.
Det inre själsliga förlopp, som utgjorde det
egentliga innehållet i Lawrences
mexicovistel-se, lär vi alltså lika litet känna hos Merrild
som hos någon av de förut nämnda
biografikerna. Vi får hos dem alla, särskilt hos
Merrild, intressanta glimtar av Lawrences
dagliga liv. Men Mexicos djupare uppgift hos
Lawrence, som här för sista gången sökte efter
en utväg att nygestalta tillvaron utanför den
europeiska och anglo-amerikanska kulturens
gränser, kan vi bara lära känna av hans egen
skildring i romanen Den befjädrade ormen,
som nu genom Artur Lundkvist föreligger i
en kongenial och vederhäftig svensk
översättning.
2.
Lawrences människor fullföljer alltid
hänsynslöst sitt eget livsmål utanför samhället.
Deras liv slutar i ensamhet. Och detta
litterära drag är bara en återspegling av
författarens personliga tillvaro. Sedan Lawrence
förlorat modern och lämnat hemtrakten, hade
han inte längre ett större samband, där han
kunde leva sig in. Men liv var för honom i
grund och botten en fråga om att uppehålla
kontakt med omvärlden, hela omvärlden med
natur och människor, jord och himmel. Han
hade själv en säregen förmåga av omedelbar
kontakt, och isoleringen, frivillig eller
påtvingad, blev till slut outhärdlig för honom.
Han måste komma därur med samma
nödvändighet som han ville leva.
Man kan se hela hans produktion i denna
belysning. Den första vägen blev äktenskapet.
Men även äktenskapet, »denna rysliga
borgerliga égoisme å deux», blev honom för trångt.
Vänskapsidén kunde aldrig riktigt realiseras.
Och även tanken att uppehålla gemenskapen
via det politiska ledarskapet måste övergivas.
Han vänder i australienromanen Kangaroo
samhället ryggen. Slutet på den långa
odysséen genom olika livsområden blir bara en
allt mera förbittrad, hårdnad och
desillusionerad individualism. Han känner sig utanför
alla mänskliga relationer. Men på samma gång
längtade han intensivt efter att uppleva en
mänsklig gemenskap, som var mera stark och
naturlig än i vår mekaniserade
tvångscivilisation: the new element in life. Det egentligen
religiösa hos honom, om vi tänker på att
religare betyder binda, sammanbinda. Sedan
alla mänskliga band brustit för honom,
återstår bara religionen. Det är temat i The
Plumed Serpent: »Vi måste gå tillbaka för att
hitta gamla trådar. Vi måste återfinna den
gamla, brutna impulsen, som på nytt skall
förbinda oss med det kosmiska mysteriet,
sedan vi har förbrukat alla våra egna
möjligheter.» Men över det kosmiska mysteriet går
vägen till en ny mänsklig kontakt.
Det etiska inslaget är starkare i
kristendomen än i någon annan religion. Moralens
utveckling är i Västerlandet parallell för att
inte säga identisk med kristendomens. Och
ibland har det, såsom i puritanismen, inte
blivit mycket mera kvar av kristendomen än
en morallära, där det religiösa inslaget
förråder sig bara därigenom att buden uppfattas
såsom gudomliga. Men i de flesta äldre
religioner — med undantag i synnerhet av
par-sismen —- är sambandet mellan religion och
human moral mycket mera löst. Jag behöver
inte särskilt erinra om den heliga
prostitutionen i den allmänsemitiska gudinnan
Astar-tes tempel eller människooffren för
baby-loniernas blodtörstige Moloch, egypternas
omänskliga djurgudar eller Zevs’ moraliska
snedsprång i grekernas litterärt utformade
officiella religion.
Lawrence skiljer återigen religion och moral
från varandra. Hans gud är lika inhuman
som någon av de gamla religionernas.
Förnekandet av kristendomen blir därför en
konsekvent fortsättning av polemiken mot
idealismen, som här ryckes upp ur den sista och
djupaste förankringen.
Det förefaller kanske underligt, att
Lawrence från Jesus vänder sig just till de
mexikanska gudarna. Kulten i den aztekiska
religionen var, enligt allt vad vi vet, mycket
grym. Solguden dyrkades genom blodiga
människooffer och rituell kannibalism i
oerhörd omfattning. När Lawrence första gången
omnämner dessa gudar, i en samling
reseskisser, Mornings in Mexico, sker det också
utan synnerlig entusiasm:
De aztekiska gudarna och gudinnorna är, så vitt
vi vet något om dem, en osympatisk samling som man
inte kan älska. I deras myter finns ingen grace eller
charm, ingen poesi. Bara denna eviga avund, avund,
avund, den ene guden avundas den andre, gudarna
3—Ord och Bild, 48 :e drg.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
