Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges D uh am el
Över 1’Abbaye dröjer en sista reflex av
den franska i8oo-talsromantikens sorglösa
»vie de bohéme». I Duhamels närmast
följande böcker förflyttas vi med ett enda steg
mitt ut i 1900-talets bistraste realitet,
världskriget. Frikallad från militärtjänst, sändes
han vid krigsutbrottet på egen begäran till
fronten som läkare, fick i all hast komplettera
sin utbildning på det kirurgiska området
och gick snart så helt upp i det svåra arbetet,
att han avancerade till chef kirurg vid sin
ambulans. Hans krigstjänstgöring kom att
räcka i femtio månader, och hans officiella
meritlista upptog vid fredsslutet 2 300
operationer och vården av 4 000 sårade.
Mera personliga dokument om författaren
Duhamels upplevelse av kriget ha vi i hans
egna skildringar, nedskrivna på fristunderna
mitt under denna påkostande tjänstgöring
och omedelbart utgivna i de två volymerna
Vie des martyrs (1917) och Civilisation (1918).
Till dessa fogade han tio år senare en
efter-skörd med titeln Les sept derniéres plaies.
I motsats till de flesta berömda
världskrigsromanerna, som framkommo först flera
år senare, tydligen därför att deras författare
måste få de övermäktiga upplevelserna på
ett visst avstånd, innan de förmådde omsätta
dem i dikt, äro Duhamels skildringar
nedskrivna mitt under krigslarmet, något som
givetvis ökar deras dokumentariska värde.
De äro även i sitt slag troligen unika
därigenom, att man i dem finner kriget sett
uteslutande ur fältläkarens synvinkel — kanske den
fruktansvärdaste av alla, därför att den
moderna krigföringen här visar sig endast
och allenast som den mekaniska masslakt,
den i själva verket är, »den stupida
krigsmaskinen, som minut efter minut släpper
blödande män ifrån sig».
Duhamels syfte med dessa böcker har
givetvis först i andra rummet varit litterärt.
Den tidigaste, Yie des martyrs, verkar till
stor del sammanställd av konstlöst nedkastade
dagboksanteckningar men gör härigenom
även det omedelbaraste intrycket. Duhamel
inriktar sig dock icke främst på att återge
det hemska helhetsintrycket; som bokens
titel anger, är det det individuellt mänskliga,
de levande närbilderna av krigets lemlästade
offer, som här tar hela hans uppmärksamhet
i anspråk. Med läkarens tålamod vandrar han
från säng till säng, men han nöjer sig ej heller
med att låta oss se såren, känna stanken av
blod, var och exkrementer i sjuksalarna och
höra offrens stönanden och jämmerskrin.
Hans författarblick tränger ännu djupare än
hans läkarsond; han vill framför allt visa oss
de inför döden nakna själar, som »röra sig
och hetsas på bottnen av såren, på djupet av
det stympade köttet». Krigsläkarens värv har
givit Duhamel en helt ny själskunskap; det
är en mångfald av ömsom patetiska, rörande
och kuriösa men alltid djupt mänskliga drag,
han har att berätta från »martyrernas»
sjukläger. De bära oförtydbart vittne om hur nära
han som människa lyckats komma sina
patienter genom sin sympati och sitt
psykologiska intresse.
Han upptäcker bl. a. ohållbarheten av den
gamla dogmen om människornas likhet inför
lidandet och döden. Det finns de, som lida
på ett intelligent, metodiskt sätt och
därigenom skapa en atmosfär av lättnad och
tillförsikt även omkring sig, medan andra i sin
panik sluta sig avvisande och oåtkomligt
inom sig själva, när »smärtans hundar kasta
sig över dem». Det är de olyckliga,
problematiska naturer, som icke ha nåden, säger
Duhamel med ett av sina favorituttryck, men
det är för dem, som den blivande skaparen
av Salavin-figuren känner det djupaste
intresset.
Å andra sidan drar han dock särskilt fram
de drag av enkel och spontan heroism och
människokärlek, som ej förneka sig ens i
fältlasarettets helvete. Bara att hålla en
olyckskamrats arm eller ben under
operationen kan vara en heroisk handling, om man
själv har ena armen hängande söndertrasad.
En soldat, som vägrar att leva, sedan han
fått bägge benen amputerade, kan så
småningom återvinna livsmodet genom att han
börjar intressera sig för sina olyckskamrater i
sjuksalen. »O Léglise, är det då sant, att
det ännu finns någonting glädjande, och att
det är att vara god?» När Duhamels egen
konklusion i krigsböckerna trots allt blir
livsbejakande, optimistisk, är det därför, att
»martyrernas» enkla heroism återgett honom
hans starkt hotade tro på världens moraliska
framtid, bekräftat unanimistens dittills
oprövade tro på det oförstörbara människovärdet.
Givetvis är det i främsta rummet sitt
eget lands martyrer, han hyllar; något annat
vore onaturligt. Men den heroism, han
skildrar, har ingenting med nationalismen att göra;
den är den rent mänskliga heroismen i
lidandet. »Ett sår är inte engelskt eller italienskt;
det är ett sår.» Han gör t. o. m. på ett ställe
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
