Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
har sin styrka mera i skildringen av den yttre
miljön än i återgivningen av de handlande
personernas psykologi. De hänförande
bilderna av italiensk vår drar nästan all
uppmärksamhet till sig. Det är en ton av
förälskelse över denna naturskildring. Gummerus
är en ypperlig stilist. Han låter sina
ordkolonner marschera upp i sträng romersk
paradmarsch. Intrycket av kylig disciplin
dominerar stundom alltför mycket på
omedelbarhetens bekostnad. Denna stil bär vittne
om författarens utpräglat intellektuella
läggning.
Till debutanterna kan också räknas J. J.
Huldén, som dock redan länge haft ett namn
som en av de finlandssvenska pressens
skarpaste pennor. Men hans roman Janne Stubb
söker en väg är delvis ett hastverk. Den
första hälften av den självbiografiska
romanen, skildringen av hjältens barnaår, är
ypperlig. Men sedan övergår berättelsen mer
och mer till en rekapitulation av Finlands
nyaste historia. Ingen romanhjälte är en sådan
Atlas att han kunde uppbära tyngden av en
dylik massa yttre accessoarer. Janne Stubb
krossas också ömkligen av dem och
försvinner sålunda ur synfältet.
Genom sin roman Ödemarksprästen vann
Harald Hornborg första priset i »Historisk
romanpristävling 1938». Kompositionen av
»Ödemarksprästen» företer en del brister, den
långa inledningen hänger bara genom
prästen Ryselius’ och hans dotters gestalter
samman med senare delen av romanen. Det är
detta sistnämnda parti av romanen, som
intresserar genom sin motsättning mellan
Ryselius’ kulturpersonlighet och det våldsamt
primitiva livet i Korpijärvi ödemarkssocken
vid ryska gränsen någon gång i mitten av
1700-talet.
Harald Hornborg hör i många hänseenden
inte samman med nutidens diktarsläkte. Men
han har förnäma fäder inom den
finlandssvenska litteraturen: framförallt Topelius,
»Fältskärns berättelser’s» och de historiska
novellernas diktare. Ödemarksprästen
påminner särskilt om de noveller, där Topelius
skildrade det återsken av Gustaf III:s värld,
som föll över herrgårdarna och kojorna i den
finska ödemarken. Hornborg har liksom
Topelius förmågan att berätta och han kan
därför alltid vara säker om läsekretsens ynnest.
En underhållande berättelse med litterär
hållning är inte det sämsta en författare kan
28—Ord och Bild, drg.
Mirjam Tuominen.
ge publiken i en tid, som utmärkes av ett
oroligt litterärt experimenterande.
Ytterligare bör nämnas Martin
Söderhjelms novellsamling Notis i tidningen. De
tre novellerna är habilt gjorda, men det är
också allt som kan sägas till bokens favör.
Söderhjelm håller sig här till tämligen grunda
litterära farvatten. Man ser botten alltför
väl genom den oklanderliga yttre formen.
Denna bok utgör en dementi av de
förhoppningar författarens första bok »Vägen ut»
väckte. Men Söderhjelm är ännu helt ung,
han har tiden framför sig, han har ännu
många möjligheter att taga revansch för den
diskvalificering, som tjuvstarten med »Notis
i tidningen» medfört.
Några av de främsta verk som utkom år
1938 hör inte direkt till skönlitteraturen,
men står denna så nära att de ovillkorligen
bör nämnas i detta sammanhang. Jag tänker
på Hans Ruins »Väl mött, Europa!» och
Håkan Mörnes »Väderbitet sagoland». Det
är två reseskildringar som fyller stora
litterära anspråk. De skulle försvara sin plats
inom vilket lands litteratur som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
