Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim stedt
gent, hade med tydlig omsorg och entusiasm
instuderat den vid framförandet också
entusiasmerande nyheten.
»Den utvalda», säsongens enda vokala
nyhet, betecknad som »lyrisk scen för sopran
och orkester» — redan titeln och undertiteln
på Ture Rangströms tonsättning av Hjalmar
Gullbergs diktcykel förberedde på något
visst esoteriskt. Melodimättad i vanlig
mening visade sig ej musiken till denna
orien-taliserande tankedikt, ett slags modern Hög
visa, som enligt tonsättarens tj^dning handlar
om »människans förmåga, på en gång stolt
och ödmjuk, att i de svåra och tunga
stunderna upptäcka sin befriande genius, sin egen
friborna ande». Sången var mestadels
deklamatorisk, men flerstädes av stor
uttryckskraft i sin både språkligt känsliga och
emotionellt laddade anslutning till diktens ord.
Rangströmskt intensiv i klangen, utan någon
traditionellt exotisk utstyrsel, var också den
instrumentala ledsagningen. Det ej minst
ifråga om röstomfång krävande solopartiet
utfördes av Hilde Nyblom, vilkens behagliga
stämma vid det av tonsättaren själv ledda
utförandet ibland hade svårt att fullt tränga
igenom orkestersvallet. Men vid ett senare,
orkestralt neddämpat framförande i radio,
klingade stämman bärig i alla lägen, och helt
kunde nu uppskattas den intelligenta,
växelvis parlando-lediga och patetiskt stegrade
sångdiktionen.
*
Idel förut kända verk uppfördes vid en
s. k. festkonsert som gavs i anslutning till
Natanael Bergs 6o-årsdag och under
tonsättarens ledning. Denne brukade förr få
höra att han påverkats av Richard Strauss.
Symfonin n:r 4, »Årstiderna», som snart har
tjugofem år på nacken, jävar med sina
klangligt deskriptiva tendenser inte alldeles
denna uppfattning. Numera faller också i
ögonen — eller öronen — otvetydiga
beröringspunkter med den för ett kvartssekel
sedan här föga kände Mahler. Det är dock
huvudsakligen dennes svagare sidor, det
stundom teatraliskt effektsökande och
melodiskt mindre granntyckta som gå igen hos
den svenske tonsättaren. Åtminstone med
den nämnda symfonins rapsodiskt lösa
formgivning står denne långt avlägsen från den
symfoniska arkitektoniken hos både Strauss
och Mahler. Präktigt klingande, men
tematiskt föga substantiellt visade sig åter kör-
verket »Israels lovsång» med
Konsertföreningens ordinarie kör Musikaliska sällskapet
som en till det akustiskt fördelaktiga
intrycket väldisciplinerat medverkande faktor.
Formellt lider pianokonserten av samma svaghet
som symfonin, men där höras subtilt
fantiserande enskildheter. Solisten, Vitkovskij,
tog också med finess vara på dem.
Repris gavs också av ännu en pianokonsert,
Kurt Atterbergs, med den här förut välkände
Walter Rummel i den mer obligat än solistiskt
behandlade principalstämman; det var också
nu alltemellanåt svårt för denna att hävda
sig gent emot den högljutt symfoniska
orkestern. Bland övriga svenska repriser påminde
orkestersviten »En serenad i sommarnatten»
om att den strävt spekulative Edvin
Kall-stenius haft ett lyriskt-romantiskt föregående,
för mer än 20 år sedan.
*
Stravinskijs ur balettmusik hämtade svit
»Jeu de cartes» var jag hindrad att höra. Av
Hindemiths Två symfoniska danser erinrar
jag mig i skrivande stund ej annat än
omöjligheten att förstå varför dessa mycket tungt
symfoniska stycken kallades för danser. Den
enda mer avancerat moderna utländska nyhet
som återstår att annotera är »Béla Bårtoks
»Musik för stränginstrument, slagverk och
celesta». Ungrarens fyrsatsiga verk var
emellertid av en rätt diskret modernism, som
åtminstone här och var fängslade genom
egenartade klangverkningar, utvunna ur nya
instrumentkombinationer; där var t. ex.
adagiot som — för att citera programnotisens
analys — inleddes med »visionära höga
xylofontoner och pukglissandi». Lyckligtvis
var rytmiken inte alltid »mekaniskt
pulserande» — ett av Gunnar Jeanson gärna använt
uttryck, som också nu återfanns i
karakteristiken av Bårtoks konst. I finalen gick det
tvärtom ganska ungerskt rytmiskt till. Men
för visso fanns det också envetet spekulativa
partier som kommo mig att minnas vad en
uppriktig hovkapellist tyckte när han första
gången gjorde bekantskap med några (för
liten ensemble arrangerade) brottstycken ur
Debussys här ännu ej framförda »Pelléas och
Mélisande». »Det var mej en inåtvänd djävel!»
— utropade han, slängande fiolen.
Till de »experimenterande» tonsättarna
bruka också räknas engelsmannen Arthur
Bliss. Snabbt förflyktigades intrycken av
hans »Musik för stråkorkester», i vars tre
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0488.html
