Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skånska ballader. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skånska ballader
balladdiktningens glansperiod. Men man
känner sig inte mycket hågad att betvivla
detta; den hårda och dramatiska balladen
börjar på en hög medelnivå och reser sig
därur efter en handfull strofer med en
nästan förfärande stegring till en
kulmination, som har få motstycken. Skandinavisk
lyrik, med eller utan namngiven författare,
har sällan nått högre, och europeisk
folkdiktning inte oftare. Visan föreligger i
många varianter, och översättaren måste
bekänna, att den här presenterade delvis
är en ny. Jag har nämligen tagit mig före
att ur senare, i stort sett fördärvade
versioner plocka ut några alldeles mästerliga
strofer, som inte finnas i de eljest bättre,
äldre lydelserna, och placera dem i balladen
i ett sammanhang, som förefallit mig
naturligt. Jag skall inte här röja för läsaren,
vilka dessa inpassade strofer äro, och jag
betvivlar, att han skall kunna peka ut
dem utan hjälp från annat håll. Sådan
hjälp kan han finna exempelvis i von der
Reckes verk Danmarks Fornviser.
Från vetenskaplig synpunkt är ett sådant
tillvägagångssätt mycket betänkligt, men
översättaren kan måhända ha någon rätt
att betrakta sig som en av de försångare
på vilkas läppar dessa ballader hade sitt
egentliga liv, och därmed tillmäta sig något
av den frihet, varmed de brukade behandla
sin repertoar. Deras — eller de adliga
upp-tecknarnas — sorglösa handhavande av
texterna har ju eljest gett forskningen många
problem, som inte heller en anspråkslös
översättare kunnat helt undandraga sig. Under
textförbättringar och textöversättningar,
lån från visa till visa, sammanblandningar
av likartade motiv, slarviga omarbetningar
i publiksmakens riktning, inte sällan med
en happy end som syftemål, i en stil som
kommer en att tänka på våra dagars
filmatiseringar, har de gamla balladernas
ursprungliga gestalt skamfilats och
malträte-rats, tills den sentida textredaktören ställts
inför en hopplös, grötig röra av något som en
gång varit ypperlig lyrik. Att få någon
översikt och reda i detta har krävt både lärdom
och poetisk taktkänsla, och fackmännens
uppgift har inte varit lätt. De tyckas i regel
ha arbetat efter två linjer. Antingen har
man, av pur ömhet inför sitt material,
velat taga med och godkänna så mycket
som någonsin möjligt, och på så sätt har
man ofta tänjt och töjt ut i och för sig
utmärkta ting till alldeles onjutbara
uthållighetsprestationer, avlånga som
spegelbilder i en grotesksalong. Eller också har
man gått strängt filologiskt till väga, sökt
sig tillbaka till den äldsta möjliga texten
och hållit sig till den, utan att fråga
särskilt efter, om den verkligen erbjuder en
njutbar läsning. Grundtvig, som för två
av de här föreliggande översättningarna
anlitats, kan inte helt frikännas från det
förstnämnda felet; hans kärleksfulla
överseende var utan gräns, och han har ibland
pietetsfullt fördärvat, vad han har velat
vårda. Knappare än han är då von der
Recke i sina redaktioner; hans textläsning
sker efter en mycket riskabel princip: det
väsentliga är sammanhanget; vad som
behövs för detta, skall med, det andra
skall bort, och om något fattas, kan man
göra en konjekturstrof, som fyller luckan.
Håren resa sig på den prudentlige
textkritikerns huvud inför så artistiska
metoder, men von der Recke råkar vara ett
geni på området, och det lär vara svårt
att förneka, att i fall efter fall presenterar
han den bästa dikten. Även om jag vid
översättandet inte kunnat totalt bortse
från sådana frågor, har jag emellertid inte
funnit skäl att alltför allvarligt begrunda
dem; de inpassade stroferna i balladen om
Lave Stigson och fru Eline äro inte det
enda ställe, där jag låtit översättningen
promenera från en originalversion till en
annan. Jag har försökt lugna mitt samvete
med, att tolkningarna, såvitt jag kunnat
bedöma saken, blivit en bättre läsning
på kuppen.
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
