Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Barock och kontrabarock i 1600-talets bildkonst. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August H a hr
bara sig hos en och samma konstnär.
Barockstilen har sitt ursprung i påvarnes Rom och
drevs fram av motreformationens behov av
starka själsuttryck och affekter. Den fann
det nödvändigt att väcka människorna på
nytt, att så kraftigt som möjligt gripa och
uppröra deras sinnen. Härför blev konsten
liksom en gång förut under gotiken ett
verksamt medel. Renässansens avvägda lugn och
värdiga gester bytes mot gestalternas
stormande rörelse, hela kompositionens djärva
riktningslinjer åt olika håll, understött av
skarpa belysningseffekter, flammande
färgmotsatser, illusionistiska perspektiv och i den
enskilda formen en plastisk handgriplighet.
Det är en stil som fråssar i jubel och
klagoskrin, i himmelsk lycksalighet, lidande och
död. Och lika användbar blev den för
kristliga som för antik-mytologiska och historiska
skildringar, de senare ofta blandade med
allegoriska personifikationer. Man har sökt
dess ursprung långt bort i högrenässansen,
hos Rafael, Michelangelo o. s. v., men som
tidsstil börjar den visa sig kring sekelskiftet,
hos Caravaggio, Annibale Caracci, Guido
Reni och andra och når sin fulländning hos
Bernini och Rubens, i monumentalmåleriet
hos Pietro da Cortona. Från både ett italienskt
och ett nordiskt centrum välla dess vågor
över Europa, ledas över i Le Bruns
akademiska barock och kunna följas långt in på
1700-talet.
Under hela seklet går likväl en annan
strömning, som förf. kallat kontrabarock
(efter det på andra håll använda uttrycket
»kontragotik»). Den bildar nämligen en
slående motsats mot allt det stortaliga, bullrande
och kraftgeniala i den förutnämnda. För
visso kände man förut, att t. ex. ofantligt
mycket i den holländska konsten — vi
behöva blott tänka på dess landskap,
interiörbilder, porträtt, den Rembrandtska konsten
etc. — ej stämde överens med barockstilens
stämningsläge, eller att detsamma gällde
företeelser t. ex. hos Velasquez, Poussin och
flera andra mästare. Det nämnda begreppet
preciseras emellertid här som innebärande
en strävan mot stillhet och ro, själslig
samling och koncentration. Märkligt nog kan den,
som redan antytts, framträda hos en
konstnär som i andra bilder kan ge oss fullödiga
prov på barockens emotionella oro.
Skede efter skede skildras i stora drag
århundradets målar- och bildhuggarkonst
med blicken öppen för de kontrabarocka
inslagen. Italien erbjuder av dessa ej mycket
av eget ursprung. Men de finnas redan hos
Annibale Caracci och Domenichini, både i
altarmålningar och fresker. Säkerligen bero
de på intryck från Rafael. Deras landskap
med kristligt eller mytologiskt figurstaffage
påminner mycket om Poussins, och utan att
göra den senare alltför mycket orätt, kan
man kalla dem det romerska landskapets
verkliga upptäckare. Mer än hos dessa och
andra bolognesare får barocken som
tidsstil betraktad sin kraftigaste ansats i
Cara-vaggios patetiska och realistiska, på
ljus-och mörkerkontraster byggda måleri. Mitt
uppe i den mest larmande högbarock skapar
likväl senare en Andrea Sachi sina dämpade,
av inre samling fyllda bilder, t. ex. Den hel.
Romualds vision (Vatikanen), eller en Carlo
Maratta Den hel. Augustinus vid
havsstranden (S. Maria dei sette Dolores, Rom).
Ändock saknas ej här rent formellt barockens
diagonala rörelseriktningar.
Ingen rikare blomning utmärker det
samtida italienska porträttmåleriet. Vad som ser
dagen verkar rätt osjälvständigt. Som en
inspirationskälla borde väl nämnts van Dycks
porträttstil och ej blott Rigauds namn i
samband med Marattas helfigursbild av
kardinalen Antonio Barberini (Pal. Corsini,
Rom). Van Dyck var vid den tiden rikligt
representerad i de genuesiska palatsen, och
hans stil hade ingalunda gått landets målare
förbi. Förf. har även inlåtit sig på frågan
om det gåtfulla porträttet av den s. k.
Alessandro del Borro (Berlin). Han anser dock ej
att det kan återge denne i koalitionskriget
(1641—43) mot Urban VIII stridande
fältöverste, utan att det föreställer en komiker
som »miles gloriosus». Vem vet? Inte målade
man på den tiden monumentalporträtt av
allsköns aktörer. Då mannen övermodigt
trampar på Barberinernas fana, har det utan
tvivel något sammanhang med nämnda krig
utan att därför behöva framställa just del
Borro.1
De båda nyssnämnda riktningarna mötas
ej minst hos spanska målare. Träffande har
hos Ribera framhållits både det sublima och
det innerliga och svärmiska. Medkänsla och
gripande andakt stråla ur flera av hans mål-
1 Tor Hedberg har i Ord och Bild 1907
behandlat porträttet och kommit till slutsatsen, att
det målats i Italien vid ovannämnda tid av
flam-ländaren Peter Franchoys (t 1654) och återger
del Borro eller någon annan krigsöverste.
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
