Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klarnande linjer. Nya bidrag till belysning av Europas kris. Av Folke Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmström
delse av ett sammanbrott för regimen kunna
framträda och förhandla i det tyska folkets
namn och som bl. a. omfattar två förutvarande
rikskanslerer från centerpartiet, Wirth och
Brüning, och en förutvarande ytterlighetsman
ur den nationalsocialistiska falangen, Otto
Strasser.
II.
Mästerligt har författaren lyckats få den
fundamentala insikt, som han med äkta tysk
omständlighet i mångfaldigt varierande
sammanhang klarlägger och utreder,
sammanpressad redan i en titel med slagordets expressiva
kraft: »Nihilismens revolution. Kuliss och
verklighet i Tredje riket». Vad han studerar
och analyserar är icke nationalsocialismens
demagogiska politiska retorik, utan i stället
dess smidiga politiska taktik — icke vad som
offentligt proklamerats, utan vad som
faktiskt praktiserats. Man skulle kunna säga,
att Hermann Rauschning i förhållande till
den nya »världsåskådning», som den låtsas
företräda, spelar alldeles samma roll som det
lilla barnet, som i Andersens saga avslöjar
sanningen om »Kejsarens nya kläder». Under
Rauschnings ingående granskning reduceras
genomgående den ideologiska inklädnaden till
en bedräglig fasad. Bakom det falska skenet
av en meningsfull idé kvarstår ej annat än en
naken maktsträvan — en caesariskt omättlig
storhetsdröm. Enligt Rauschning saknar den
nationalsocialistiska politiken varje fast
förbundenhet med förpliktande mål och ledande
idéer, den äger över huvud ej genomtänkt
plan eller positivt syfte för sitt handlande.
Den »lever av att parasitärt konsumera allt,
som är av värde hos det folk, i vilket den
slagit sina klor». Dess destruktiva strävanden,
som tydligt tendera mot total andlig anarki,
äro endast konsekventa yttringar av en »total
värdenihilism», som med skäl skulle kunna
kallas — »kulturbolsjevism».
Vi ställas inför den icke alldeles lätta
uppgiften att sammanställa ett koncentrat av
bokens grundtankar för att se, hur
Rauschning i olika sammanhang söker leda denna sin
djärva grundtes i bevis.
Gentemot den utbredda uppfattningen, att
nationalsocialismens övertagande av makten
avvärjt en kommunistisk omstörtning i
Tyskland, hävdar Rauschning bestämt, att »intet
öde stod Tyskland 1932—33 mera fjärran än
en bolsjevistisk revolution eller ens en poli-
tisk revolt från vänster». Just det parti, som
sedan utbrett denna legend, bevisade genom
sin taktik då, att en revolutionär kupp ej var
möjlig annat än med stöd av den legala
maktens organ. Den hemliga grunden till
nationalsocialismens lätta seger låg i dess taktiska
uppdelning av den revolutionära processen
på olika faser: att till en början med
parlamentariska medel sätta sig i besittning av
statens ledning och först efter
maktövertagandet genomdriva de egentligt revolutionära
aktionerna. Kostade själva systemskiftet den
30 jan. icke mycket blod, har detta
mångdubbelt kompenserats av de otaliga terrordåd,
som efteråt kunnat igångsättas under
legalitetens betryggande täckmantel. Vid en sådan
uppifrån arrangerad revolution frigjordes
vidare ej några skapande krafter av den art,
som icke kunna undvaras i en äkta, ur
folkdjupen frambrytande revolution, ty bakom
1933 års »kombinerade» diktatur stodo
politiska krafter i inbördes oförsonliga
motsättningar, vilka icke ömsesidigt stimulerade,
utan fastmer paralyserade varandra. Å ena
sidan konservativa grupper, som i hopp om
att efter mer eller mindre restaurativa
doktriner kunna upprätta en positiv ordning icke
insågo, att nationalsocialismen icke
förnämligast var en nationellt uppbyggande, utan
en revolutionärt upplösande massrörelse; å
andra sidan dess radikala elit, som blott för
att kunna erövra och bevara en oinskränkt
massposition var beredd att offra varje
doktrin och omstörta varje ordning. Då å ömse
håll ideologiska motiv eliminerades till
förmån för våldsmetoder, förvandlades den
uppsatta kulissen av ett tyskt »nationellt
uppbrott» till en hållningslös nihilistisk
revolution. Vägen till diktaturen blev samtidigt en
väg till nihilismen.
Redan när nationalsocialismen övertog
regementet, saknade den en noga genomtänkt
handlingsplan. Medan tidigare revolutioner
städse kämpat för att förverkliga en
övertygelse, ligger det epokbildande och historiskt
unika hos nationalsocialismen enligt
Rauschning däri, att den innerst inne är fullkomligt
idélös. Som den konsekventa dynamismen
är den i och för sig intet annat än rörelse —
utan fixerbart mål. Det ideliga marscherandet,
vari denna anda manifesterar sig, det
skenbart meningslösa ödslandet med tid och kraft
på övningsmarscher, nattmarscher och
uppmarscher utan mål visar sig vara icke blott
ett effektivt medel att låta individualiteten
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
