Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
frändskapen ju intet gemensamt med Carmen.
Vår strålande framställarinna av denna roll,
Gertrud Pålson-Wettergren, har knappast
typen för den flickaktigt ljuva Rydbergska
hjältinnan, som dock, särskilt i operans
senare del, framställdes med finess och
innerlighet. Brita Ewert, som här alternerade, gav
i denna okomplicerade uppgift nog mer av
impulsivitet. Att det till större delen
exoti-serande, ibland rätt högt gående sångpartiet
var vanskligt, kunde ingendera dölja, även
om det låg bättre till för den sistnämnda
framställarinnan. Hur skall egentligen det
parti vara beskaffat där Set Svanholm inte
då och då får tillfälle att smattra fram granna
tenortoner? Faran för honom ligger, såsom
även andra uppgifter visat, i att forcera rösten,
som dock också lånar sig åt lyriska nyanser.
I spel och uppsyn karakteriserades trovärdigt
både ungersvennen i pjäsens första del och
den vresigt grubbeltyngde mannen i den
andra. I saknad av egentligt sångdramatisk
nerv är intet av dessa partier vad man kallar
tacksamt. Men en roll som under
förhanden-varon av vissa förutsättningar synes göra sig
själv är Sorgbarn. Det förefaller som om en
ung artist med sensibilitet endast skulle
behöva ta ad notam Rydbergs åskådliga
skildring för att bilden av »den lille pilgrimen»
skulle stå klar för utformning. Både Gurli
Lemon-Bernhard och senare Sally Palmblad,
vilken nu gjorde sin operadebut, motsvarade
här i hög grad den vid läsningen erhållna
fantasibilden. Hos båda fanns skimret och
den hemliga trosvissheten hos den sorgset
skygge, för en tidig död förutbestämde gossen.
Och båda hade den klara och späda stämman
för hans sällsamma toner. Folke Jonsson
tog som pater Henrik väl vara på sitt
baspartis momentana kantabla möjligheter,
medan Sigurd Björling mödade sig med Assims
monotont dystra kromatik. Bland övriga
roller märktes ännu några som ej voro blott
staffage, nämligen Margit Sehlmarks gamla
zigenerska, Assims moder, »en otäck häxa»,
väl motsvarande berättelsens beskrivning,
samt Emile Stiebels operadekorative
zigenarhövding.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
