Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sigmund Freuds kulturpsykologi. Av J. Hodin - Vår tids spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigmund, Freuds kultur-psykologi
försvarslös, men icke längre hjälplöst
förlamad. Det gäller här ersättandet av en
naturvetenskap genom psykologi, vilket har en
infantil förebild: lika hjälplöst kände sig det
lilla barnet gentemot föräldrarna, som det
hade grund att frukta (särskilt fadern), men
om vilkas beskydd det var säkert. Den
primitiva människan gjorde icke naturkrafterna
helt enkelt till människor, utan hon gav dem
faderskaraktär, gjorde dem till gudar. De
första iakttagelserna av naturfenomenens
lagbundenhet kommo de mänskliga dragen att
förblekna, »men människornas hjälplöshet
förblev, och därmed deras faderslängtan och
gudarna». Gudarna behålla sin trefaldiga
uppgift, att bannlysa skräcken för naturen,
att försona med ödets grymhet, särskilt
sådan den visade sig i döden, och att gottgöra
för de lidanden och försakelser som påläggas
människorna genom den kulturella
sammanlevnaden. Snart försköt sig detta förhållande.
Gudarna ingripa endast vid enstaka
tillfällen, genom underverk, i naturen, ödet synes
oövervinneligt (grekerna anade att Moira stod
över gudarna); desto mera blir det moraliska
deras verksamhetsfält. En gudomlig uppgift
blir det nu att utjämna kulturens brister och
skadegörelser, kulturföreskrifterna
tillskrivas själva gudomligt ursprung. För att göra
den mänskliga hjälplösheten uthärdligare
underordnas livet ett högre ändamål:
världsskeendet blir till uttryck för en överlägsen
intelligens, som till slut vänder allt till det
goda. Över varje människa vakar en
välvillig försyn, döden är icke förintelse. Samma
sedelagar som våra kulturer ha uppställt
härska också såsom världsskeende; all god
gärning finner till slut sin lön, allt ont sitt
straff, om icke i detta liv så efter döden.
Sålunda äro alla livets fasor, lidanden och
vedermödor bestämda att utplånas. Det folk,
för vilket denna koncentration av de
gudomliga egenskaperna lyckades, förverkligade
återvändandet till gudsidéns historiska grunder.
De religiösa föreställningarna uppfattas nu
som lärosatser, som uttalanden om den yttre
och inre realitetens fakta och förhållanden,
och de göra anspråk på att man skänker dem
tro. Hur kunna vi bli övertygade om deras
verklighet? Som bevis för jordens klotform
anföres av vetenskapen Foucaults
pendelförsök, horisontens rundning, möjligheten att
kringsegla jorden. De religiösa lärosatsernas
anspråk på tro vila därpå att redan urfäderna
trott på dem, att bevis föreligga som läm-
nats oss i arv från forntiden och att det över
huvud är förbjudet att uppställa frågan om
giltighet. Våra förfäder, polemiserar Freud,
som »till sina stora föregångares kritik fogar
psykologiska stödjande bevis», vilka försökte
lösa dessa problem, voro vida mera ovetande
än vi, de ha trott på saker som vi i dag
omöjligt kunna antaga. De bevis de efterlämnat
oss äro nedlagda i skrifter, som själva bära
alla otillförlitlighetens kännemärken: de äro
motsägelsefulla, överarbetade, förfalskade.
Vi komma därför till det resultatet att »just
de utsagor i vårt kulturarv, som skulle kunna
ha den allra största betydelse för oss, som fått
till uppgift att förklara världsgåtan för oss
och försona oss med livets lidanden, att just
de ha den allra svagaste bevisningsgrunden.»
Det analytiska klarläggandet av de
religiösa föreställningarna visar att dessa »icke
äro en utfällning av erfarenheten eller
slutresultat av tänkandet, utan illusioner,
uppfyllelser av mänsklighetens äldsta, starkaste,
mest trängande önskningar. Hemligheten med
deras styrka är dessa önskningars styrka.»
Sedan Freud tillfogat att »illusion» icke
betyder detsamma som »villfarelse» och icke
heller nödvändigtvis måste vara en
villfarelse, anger han såsom karakteristiskt för
illusionen dess härledning ur de mänskliga
önskningarna. Då de religiösa
föreställningarna äro illusioner, obevisbara, får ingen
tvingas till att hålla dem för sanna. »Liksom
ingen kan tvingas till tro, kan ingen heller
tvingas till otro.» Freud går längre:
»Oveten-het är ovetenhet.» Det vetenskapliga arbetet
synes oss vara den enda väg som kan föra oss
till kunskap om verkligheten utanför oss.
Intuitionen och självförsjunkandet kan
endast giva oss besked om vårt eget själsliv,
aldrig upplysning om de frågor, vilkas
besvarande de religiösa lärorna åtagit sig. Då det
invändes att den psykoanalytiska
kulturforskningen gjorde sig möda att beröva
människorna »en värdefull önskeuppfyllelse och
ville ersätta dem därför med intellektuell
kost», genmälde Freud, »att det betydde en
större fara för kulturen om man vill
upprätthålla dess nuvarande förhållande till
religionen än om man upplöser det».
Psykoanalysen är enligt honom en forskningsmetod, ett
partilöst instrument, ungefär som
infinitesi-malräkningen. Den är medveten om
att religionen har gjort människorna stora tjänster,
har bidragit mycket till att kuva de asociala drifterna,
men icke tillräckligt. Den har haft tid att visa vad
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
