- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
327

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

ljuv och orientalisk. I operan, som just inte
är någon komisk sådan, lyftes ogenerat på
slöjan först i andlig, senare också i materiell
betydelse. Redan i andra aktens första
tablå när den på sin enkla bädd trängtande
Aladdin frambesvurit visionen av Laila
biktar hon sin kärlek i heta ord. När scenen
med Andens hjälp förändrats till sultanens
palats, bemötes prinsessan och yttrar hon
sig som om den österländska kvinnans
frigörelse varit ett faktum redan i denna
avlägsna tid. Sultan Nazzredin (namnet ej att
förväxla med Noureddin, trollkarlen hos
Oehlenschläger) meddelar rikets församlade
dignitärer att »Laila som än för kärleken
bävar–-utvalt åt sig sju hela
månvarvs betänketid» för sitt svar på
storvisirens frieri. Och det är västerländsk för att
inte säga nordisk mentalitet när hon själv
förklarar hur hon förgäves frågat sitt hjärta
om svar. Ombedd att ge »ett tydligt svar»
berättar hon om sin kärlek till den yngling
hon mötte vid Hammarns port. »Jag vet
det ej», är hennes Parsifalliknande, flera
gånger upprepade svar när hon tillfrågas om
hans namn och börd.

I detta ögonblick av allmän villrådighet
höres Aladdins stämma, och hans slavinnor
dansa in med ädelstensfyllda skålar som
läggas ned vid tronen. När den om prinsessans
hand anhållande lyckoprinsen av storvisiren
beskylles för trolldomskonster, parerar han
med sin vetskap om sagde rivals ränker — en
kännedom som (det står Aladdin och talar
om!) förvärvats »med hjälp av lampans
trolldomskraft». Aladdin som (också det
mycket olikt sagoförebilden) går omkring
med lampan dold i mantelvecken ger nu
av någon ädel anledning, lycklig som han
också känner sig vid återseendet med Laila,
katten i lampan. Denna med åtföljande
Laila passar Molok på att rycka till sig.
Sultanen förbannar Aladdin, trots att det
ju är den hittillsvarande storvisiren som i
allas ögon berövar honom dottern och
(enligt textens i yttre scenisk måtto ej
åskådliggjorda utsago) tronen därtill. Men ur
höjden höres den vid flertalet aktslut
återkommande Andens stämma, bannande men också
utlovande Aladdin framtida hjälp.

»Bacchantischer Prunksaal. Ein schwüler

von sinnlicher Luft erfüllter Raum–-

überall an den Wänden Liegeottomanen» —
det är några av scenanvisningarna för den
»orientaliska orgien» i början av tredje

Fot. Järlàs.

Einar Andersson som Aladdin.

aktens första tablå. Vin och slavinnor kan
ej komma Molok — är han möjligen sultan
nu ? — att glömma den mot hans närmanden
motspänstiga Laila. »Hon är» — för att åter
citera översättningen av »K. och M.
Atterberg» — »min brud och likväl ej min brud!
Kvalfulla öde! Glöda av kärlek utan att få
brinna! Vill jag mig närma hennes silverne
skönhet med stormande blod och lystet
krökta fingrar, en blick ur hennes kyska
stjärneögon, och armarna sjunka lama ned.»
Lampans ande påstås visserligen vara honom
underdånig, men på grund av bristande
moraliska kvalifikationer — »visserligen är jag
modig, tror på Allahs makt, men ren är jag ej»,
bekänner han i en stund av självrannsakan —
kan han ej få ljuset att fladdra på
föreskrivet sätt. Tänk om Laila, rörande vilkens
jungfrulighet tillfredsställande upplysningar
erhållas, skulle under dans kunna åstadkomma
denna ljuseffekt? An sedan? — frågar sig
en åhörare som med all tänkbar tolerans för
obegripligheter i en operatext dock nu har
särskilt svårt att följa tankegången. Nåväl,
Laila förmås med lock och pock, mest pock,
att dansa, och just som lampan börjar glöda
har Aladdin, som dock inte ens är försedd
med det i den riktiga sagan brukade
förflyttningsmedlet, ringen, infunnit sig, griper

327

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free