Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Den var som »mejslad», Joel Berglunds
Boccanegra, äntligen ett inte till
skurkrepertoaren hörande nytt parti för denne
framställare, som ställde till förfogande all
erforderlig pondus och musikdramatisk konst.
Battistini säges här ha firat triumfer genom
sitt mezza voce i högt läge. Just nu skulle
hos oss ingen kunnat sjunga dogens till fiss
stigande fredsvädjan med mer besjälad
halvröst än Berglund som också ägde den
förkrossande malmstämman för vredesutbrotten.
Mild och värdig mänsklighet blev emellertid
huvudkännetecknet för denne diktator, som
lyckligtvis behärskar scenen under större
delen av operan.
Lyckligtvis, ty även om stora
sångdramatiska fordringar ställas på övriga framställare
äro deras spelmöjligheter som sagt
begränsade. Mer markant tecknad är ytterligare
endast, väl inte Fiesco som Verdi höll fore,
men Paolo som är något av en förstudie till
Jago. Detta kom också utmärkt fram i
Sigurd Björlings vokalt och dramatiskt lika
träffsäkra framställning av den dolske, efter
upphöjelsen belevat smidige nidingen; ett
mimiskt mästerstycke var det stumma spelet
vid rådssammanträdet när hans
purpurskru-dade kansler med största möda dolde sin
förvirring, bokstavligen vred sig som en mask
under dogens ut i luften slungade förbannelse.
»Il primo Basso profondo assoluto» — den
titulatur som i kontraktet för operans
urpremiär användes för Fiescos framställare,
kunde också Léon Björker göra anspråk på,
så nattsvart praktfullt samtidigt som prima
nyanserat hans stämma klingade.
Patricier-nobless präglade också alltigenom hans
framställning. Ensemblen av »svartmunnar»
full-ständigades av Folke Jonsson i Pietros lilla
parti.
Av de enda ljusa stämmorna, tillhörande
kärleksparet Amelia—Gabriele, som
företrädesvis fått de riktiga ariorna, operans
svagare beståndsdelar på sin lott, gjorde
sopranen, Henriette Guermant-de la Berg, sin
debut. Den blev löftesgivande tack vare
musikalisk smak och gott, ytterligare väl
ut-vecklingsmöjligt röstmaterial; inte minst bar
den högtgående stämman glansfullt nog i
rådssammankomstens och sista finalens stora
ensembler. En något nervöst livlig aktion
kanske kunde skrivas på debutantskapets
konto, och någon språklig brytning, som
försvårade uppfattningen av texten, erinrade
om sångerskans utländska härkomst (belgisk).
Fot. Järlds.
H jör dis S c hy mb er g som pagen i
En maskeradbal.
Beträffande Einar Andersson i tenorpartiet
gäller något liknande det som sades om hans
Aladdin; bland mer lyckade moment kan
framhållas det ganska glödgade föredraget
av andra aktens stora aria med dess
belli-niskt kantabla largosats, »Cielo pietoso».
En god del av äran för det vid denna
föreställning presterade stil- och livfulla
samspelet kunde regissören Harry Stangenberg
tillräkna sig. Den mot verkets grundtext och
anda visade pieteten — vi sluppo någon
»bearbetning» av vare sig Werfel eller någon
annan —- skall tacksamt erkännas. Att i
prologen tydliggöra vad som sker i det som
synes ske torde tillhöra det mer vanskliga
bland en regissörs åligganden. Han får
inrikta sig på att intensifiera de nattliga
händelsernas mystik. Ur inledningsscenernas först
ogenomträngliga mörker döko upp enstaka
rörligt belysta figurer. Suggestiv var
ljusbehandlingen även under prologens
fortsättning med den imposanta Jon-Andska
palatsfasaden badande i klärobskyr. Lycklig
samverkan mellan regissör och dekorationsmålare
utmärkte också flertalet övriga scenbilder,
särskilt den med sina dräkter granna och
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
