- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtionde årgången. 1941 /
377

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

ställningen i det hela var det en från honom
emanerande bornyr, något påminnande om
gejsten när Arturo Vigna, italienare också
han och som sådan influerande också på
regin, dirigerade en italiensk ensemble här
för många år sedan. Med orkester och kör
trollade Gui. Beträffande enskilda
prestationer var uppförandet något ojämnt.
Sven-Olof Sandberg, som tidigare under spelåret
med en ampelt lovordad Marcel i »Bohéme»
hävdat sin förra spelåret tillvunna heder och
värdighet av operasångare, var en sceniskt
och vokalt ofta intelligent illuderande Figaro,
men emellanåt kunde ha önskats mer vighet
och frigjordhet i plastiken och det ariosa
parlandot. Som Rosina tog Ingalill Söderman
för första gången Stockholmsoperans seen i
besittning (i Göteborg har hon ju sedan flera
år utfört operapartier). Ja, i besittning, ty
även den mest surmulne borde ha övervunnits
av hennes inpiskade skälmunge med den
södermanska musikaliteten. Stämman är inte
lika klangfyllig som den i samma parti med
saknad ihågkomna systern Gretas, men det
fattades inte sammetslena tonfall, inte heller
ett sådant oförfärat attackerande av partiets
koloratursvårigheter som nästan betyder
seger. Åtminstone vid den av mig bevistade
föreställningen märktes föga av sådan
nasal-klang som vid reprispremiären störde några
bedömare som en alltför pikant reminiscens
från artistens operettframgångar. Gösta
Björling, som förut under säsongen (i »Martha»)
visat sig mer till sin fördel, gav en bleklagd
Almaviva. Och Bernhard Sönnerstedt, som i
Basilios parti gottköpskomiskt utstyrts med
jättelabbar, kom i förtalsarian aldrig över
»sus-ningen», medan Rossinicrescendot och
ovädersfortet uteslutande spenderades av
orkestern under den i ty fall obarmhärtige Gui.
En liten hedersbevisning åt en artist i det
burleska betydde det väl när Göta Allard som
Berta (även kallad Marcellina) fick sjunga
partiets annars i allmänhet uteslutna aria.
Stiebels Bartholo var sig lik i sitt saftiga
självsvåld med reflexer av commedia del arte,
men arian borde han numera få slippa sjunga.

En tidig höstrepris — läsaren torde
ursäkta framställningens kräftgång — v ar
Domedagsprofeterna. Återseendet med
Peterson-Bergers »musikaliska lustspel» beredde det
litterärt kvalificerade nöje som en
sceniskt livfull svensk kulturhistorisk rundmål-

Fot. Järlàs.

Vittorio Gui.

ning med en långt ifrån förlegad
humanitetstendens måste framkalla. Vad det förnyade
åhörandet beträffar — ja texten hade kanske
blivit ännu lättare att uppfatta genom en
nu presenterad revidering av partituret. Det
musikaliska, som dock är differentia specifica
för operan som dramatisk konst, gjorde annars
i huvudsak samma intryck som vid premiären
för mer än 20 år sedan. Som svar på kritiken
då argumenterade författaren-tonsättaren, så
bestickande som in musicis endast han här
hemma kan, för den »revolution i operans
form» som bestod »i en söndersprängning av
de recitativiska och ariösa partierna till
smådelar som låta blanda sig med varandra i ett
oändligt antal växlande proportioner allt efter
handlingens pulsslag av lyriskt vilande eller
dramatiskt pådrivande ögonblick». Vad
hjälper en aldrig så välformulerad, i och för sig
godtagbar teori när ens öra ej uppskattar den
serverade musikdramatiska »blandningen»?
Frånsett lyckade detaljer föreföllo första
akten och andra aktens första tablå även nu
musikaliskt rätt likgiltiga med sin torrt
»små-delade» talsång och sin trots åtskilliga
pregnanta ledmotiv flyktigt kommenterande,
endast allt för diskreta orkester. Varför skall
allt detta »sjungas»? — denna undran kulmi-

377

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Mar 20 10:46:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1941/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free