Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från Saarijärvi till Östersjön. Några anteckningar kring finskt och svenskt i Finlands litteratur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Saar i j ä r v i till Östersjön
Några anteckningar kring finskt och svenskt
i Finlands litteratur
Av P. O. Barck
ii
v__"f ver all beskrifning är den
fattigdom, som råder ibland folket i Saarijärvi»,
skriver redaktören för Helsingfors
Morgonblad, Johan Ludvig Runeberg, i sin berömda
uppsats om sina intryck av »nejderna,
folklynnet och lefnadssättet» i den finska
inlandssocken, där han. åren 1823—25
förtjänade sitt bröd som informator hos kapten
af Enehjelms på Kolkanlahti och
kronofogden Danielsons på Kalmari. Han var själv
av god finlandssvensk familj, hemma från
Jakobstad, i vars omedelbara närhet
Bottniska havet svallar fritt mot den kust, som
»det lefnadsfriska, djerfva och tilltagsna
lynnet» enligt hans egna ord troligen älskar mest.
Vistelsen i Saarijärvi utgjorde hans första
bekantskap med inlandet och vi veta av hans
ovannämnda uppsats, att det inte var den
obeskrivliga fattigdomen som blev hans
starkaste upplevelse, utan naturskönheten i de
djupa skogarna, en skönhet som
kustbygdens son fann större än havets och
skärgårdens, även om han kanske röjer sitt
ursprung genom den bild han väljer i rader
som dessa:
Ingenting kan imponera mäktigare på sinnet än
djupet af de omätliga ödeskogarne. Man vandrar i
dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten
enformig stillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud
vinden i granarnas toppar eller de skyhöga furornas
kronor.
Folket i denna ödemark, säger skalden i
slutet av uppsatsen, kan betraktas som en
förpostkedja. Men även om han uttrycker
en önskan om att den ej måtte »glömmas i
sin nöd», blir hans skildring av de låga
torpens människor i sina huvuddrag en
etnografisk idyll. Han knappar inte in på
några sakliga detaljer — realismen är här
minst lika utpräglad som i »Elgskyttarne» —
men fattigdomen framstår för oss som en
nödvändig följd av levnadsförhållanden, vilka
en hård natur påtvingat människan, och
vilka varken sakna sina pittoreska eller
upplyftande drag. Han umgås som en gästande
främling bland de finska bönderna och hans
diktning, betraktad som folklivsskildring, får
sin prägel härav. Bondelivets oskuld och
enkelhet, sådant det framställdes av George
Sand eller Auerbach, återfinna vi i en livlig
och realistisk miljöinramning hos Runeberg,
och ingen har som han förmått göra den
finske bonden, i all hans fattigdom, tålamod
och seghet, till en moralisk förebild. Steget
från folklig till heroisk idyll är aldrig
långt hos Runeberg och det tages fullt ut i
hans fosterländska diktning, framförallt i
Sägnerna, »ett indelningsverkets epos», som
Sylwan träffande karakteriserat dem, en
hjältedikt om den armé som kom från
soldattorpen och officersboställena. Ett krig, som i
bredd med Napoleons samtida fälttåg var
ett gerillakrig, skänktes av diktaren odödlig
glans och blev uttrycket för ett folks
heroism och livsvilja.
Det som här intresserar oss är att
Runeberg i Saarijärvis och Ruovesis ödemarker
fick sitt bestående intryck av bonden Paavo
och hans folk, att han genom att lyssna till
vinden »i granarnas toppar eller de skyhöga
furornas kronor» fann den melodi, som sedan
i olika variationer återklingar ur hans
fosterländska diktning och beledsagar det
nationella uppvaknandets olika strömningar i
Finland. Hans bild av detta folk är, som
redan påpekats, inte given inifrån, den är i
många hänseenden idealiserad, men den har
fått legendens liv och legendens makt över
våra sinnen. Bonden Paavo är en typ, som
samlar några av de bästa och livsdugligaste
egenskaper Runeberg såg företrädda hos sitt
folk, och vi se honom gå igen i många av
Sägnernas enkla krigargestalter. Men vi se
samtidigt — och det är här den patriotiska
gemenskapssynen får sitt tydligaste uttryck —
de svenskfödda officerarna stå vid hans sida
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
