Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
som de till offerdöden beredda sjunga över
sig själva. Den ålderdomliga karaktären är
särskilt förklarlig, i det andra körstycket,
eftersom detta andante mistico i frygisk ton
för Musorgskijs räkning upptecknats
någonstädes i det »mörkaste», alltjämt
gammalreligiösa Ryssland; till originalet hör väl dock
ej en sådan karakteristisk detalj som de
plötsligt frambrytande kvinnoropen efter
döden-befriaren. Kören dör, som så många andra
nummer i denna opera, bort i pianissimo,
här återigen beledsagat av djupa
klockklanger.
Att Marfa äntligen vunnit frid i sin själ
uttryckes inte blott genom ny, treklangsren
harmonisering av hennes tidigare hörda »syndiga»
sång utan också genom en — redan i fjärde
aktens andra bild framförd — förklarat
dur-skimrande melodi; denna inledes med ett
språng uppåt till den stora sexten, som vid
senare upprepning blir extatiskt uthållen
genom fermat. Innebörden av furst Andrejs
korta sånginlägg är oklar, men denna gång är
det åtminstone originellt med sin av två rena
kvintsprång gällt inledda melodi. Den sång
som Marfa och Andrej växelvis utföra medan
bålet reses får formen av en sorgmarsch,
naturligtvis i ess-moll, vars tonika och dominant
bilda den ostinata, som dödsringning
klingande basen; det blir ännu en skönt svällande
klagan ur detta partiturs melodiska
ymnig-hetshorn.
Kören på bålet som slutkomponerats av
Rimskij-Korsakov borde ha trovärdigt
»gammaltroende» klang, eftersom den grundar sig
på en av Musorgskij antecknad originalhymn;
av försvagande verkan är dock den vid
instrumenteringen tillfogade violinfiguren, som
— knappast i överensstämmelse med den för
egentligt tonmåleri främmande Musorgskij
-stilen — söker illudera eldslågefladdret, men
endast ger numret ett tycke av förkrympt
Feuerzauber.
Trumpetsignalerna som länge då och då
hörts på avstånd tilltaga i styrka. Nu utmynna
de i en till åtta takter reducerad upprepning
av den i fjärde aktens andra bild i full ståt
framförda tsar Peterska gardesmarschen.
Sin publikframgång på Stockholmsoperan
skulle »Chovansjtjina» sannolikt ej ha vunnit
om den med bibehållande av nyssnämnda
tablå hade fått längden av ett Wagnerverk.
De i sista aktens sista ögonblick
tillstädeskomna officerarna utgjorde emellertid en
Gertrud Pål son-W ettergren som
Marfa och Joel Berglund
sotn Dosifej.
otillräcklig ersättning för det magnifika
gardesframträdandet i den strukna bilden; nu
saknades det sceniska åskådliggörandet av
den makt som betvingat streltserna och drivit
raskolnikerna i döden. Genom amputationen
försvagades så den dramatiska motiveringen
för femte akten. Det kan väl ej heller förnekas
att denna sista akt, trots sina musikaliska
värden, gör ett visst långdraget intryck med
sina så gott som alltigenom mycket
långsamma tempon i ständig 4/4-takt. Något av
den patologiska anstrykning som i
verkligheten vidlådde de frivilliga autodaféerna blev
ju också i operan förnimbart, låt vara att en
åskådare vid premiären i november 1941
påtvingades känslan av att denna
framställning av inneslutna ryssars offerdöd ägde
ett slags symboliskt upprörande, aktuell
räckvidd.
Säkerligen var det endast nödd och tvungen
som Isaj Dobroven, föreställningens
gästregissör och gästdirigent, hade gått med på
förkortningen. Som konsertdirigent är denne
ryskfödde konstnär oss förut bekant från
några framträdanden för rätt längesen; främst
ihågkommes hans eldigt impulsiva tolkning
av rysk musik (Tjajkovskij). Den slaviska
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
