Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandts självporträtt. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
»Simson hol ar sin sv är fan.
Berlin.
löst folk på värdshus och bordeller och
värderades därefter. Om Rembrandt sades
det att han på auktioner bjöd så höga
priser på konstverken, att inga andra kunde
bjuda över, och att han tillfrågad om
orsaken skall ha svarat, att det gjorde han
för att uppehålla respekten för
konstnärskapet. Att en sådan propaganda verkligen
behövdes i Holland, framgår av hans egna
mellanhavanden, t. ex. av det dokument
1638, som behandlar Rembrandts och
Saskias process med en dr Albertus van
Loo och dennes syster Mayke för
ärekränkning, varvid van Loo begär nedsatt
skadestånd, emedan »den klagande endast
var en målare och hans fru en målares
hustru».
Att Rembrandt, då han genom sitt gifte
med Saskia kommit in i en förmögen
högborgerlig släkt måste vara ömtålig för
sådana yttranden och reagera mot dem med
ökad självkänsla är ganska naturligt. Han
ger Saskia samma stolta hållning och
ståtliga utstyrsel som sig själv. I
dubbelporträttet med Saskia på knät har han höljt
henne med tunga guldsmycken och
grönskimrande brokad, medan han själv lyser
av korallrött siden och gyllne sirater:
Han demonstrerar henne som den dyraste
klenoden han äger, men hon verkar inte
riktigt levande och naturlig, mera som en
praktfull skrud, ett omhölje i stil med
påfågelpastejen på bordet. Detta
mästerverk av virtuost stoffmåleri står på gränsen
till Rembrandts genrebilder och har
beröringspunkter med Frans Hals i den
uppsluppna stämningen, livliga åtbörden och
muntra uttrycket hos den till landsknekt
förklädde konstnären, som dock inte
lyckats dra munnen till samma smittsamma
leende som sin bohemiske kollega.
Förmodligen föreställer målningen som man
antagit »den förlorade sonen» förlustande
sig med vin och älskog och ger i så fall
ännu ett exempel på hur porträtten och
fantasiframställningarna sammanflyta, med
Rembrandt och hans närmaste i
dubbelroller. Både han och Saskia uppträda i den
bibliska Simsonsagan som just vid denna
»S kåd e sp ei a r kun gen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
