Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den grekisk-romerska kultur striden i antiken
blott på grund av sina truppers antal och
mannamod utan även på grund av sina
många beprövade fältherrar, som alla voro
Alexander jämbördiga i begåvning och
tapperhet.
Även på det kulturella området, där de
grekiska insatserna dock voro svårare att
komma ifrån, börjar man att hävda Roms
överlägsenhet. Arvet från Cato vårdades.
I strängt konservativ anda verkade L.
Aelius Praeconinus Stilo, som var en lärd,
grekiskt och latinskt bildad man och väl
bevandrad i den romerska litteraturen.
Han var den förste, som systematiskt
behandlade den latinska filologien, föreläste
över Naevius, Ennius och Plautus, tolkade
de tolv tavlornas lag och syftade överhuvud
att framhäva värdet av den romerska
kulturtraditionen som motvikt mot den
utbredda grekiska bildningen. Till Stilos
ivrigaste lärjungar hörde M. Terentius Varro
och M. Tullius Cicero. Den lärde polyhistorn
Varro fortsatte Stilos verk och den tradition,
som det företrädde. Även om Varro icke
var främmande för grekisk kultur,
representerar han dock en helt nationell riktning.
Han var en gammalromare i Catos stil, och
hans avsikt var att skaffa det latinska
språket och den romerska kulturen en
hedersplats i det allmänna medvetandet.
Välbekanta äro Ciceros ord i inledningen till de
tuskulanska disputationerna: »Jag har
alltid hyst den åsikten att våra landsmän
ständigt ådagalagt större vishet än grekerna
i sådant, som de åstadkommit helt och hållet
själva samt förbättrat det, som de
övertagit från grekerna.» Man framhöll den
romerska litteraturens höga värde vid sidan
av den grekiska. Särskilt de
gammalromerska skalderna prisades som nationella
heroer och ansågos bäst tolka den sanna
romarandan. Visserligen voro dessa skalder
ej så högt skattade av sin samtid och, som
Cicero säger, »ju mindre skalderna stodo i
anseende, desto mindre beflitade man sig
också om skaldekonsten, och likväl voro
de få män av framstående begåvning, som
uppträdde inom detta fack, fullt jämbördiga
med grekernas berömda diktare».
Kulturpropagandan sköttes mycket skickligt av
Rom även i praktiken. De ledande männen
i de småstater, som politiskt erövrats eller
skulle erövras, inbjödos till Rom, särskilt
furstarnas söner, som där fingo romersk
uppfostran och återvände till sitt hemland
som hängivna försvarare av det romerska.
Flerstädes kommo därigenom dessa furstar
i konflikt med sina folk, som voro mera
nationellt inställda.
Låt oss nu höra rösterna från Grekland.
Den romerska imperialismens oförnuftiga
exploateringspolitik i Grekland och den
hellenistiska Orienten framkallade där ett
starkt hat till romarna, som framställdes
som den stora kulturfienden. Detta hat
nådde sin höjdpunkt under det i. årh. f. Kr.
och kom då till häftigt uttryck även i
litteraturen. Phlegon omnämner ett tal av en
romersk konsul, som förutsättes hålla detta
tal under kriget med Antiochos. Konsuln
förutsäger krigets utgång helt i
överensstämmelse med vad som verkligen
inträffade. Men avslutningen av talet är av helt
annan art: konsuln ser en syn. Från Asien
mot Europa komma konungar och
härmakter, som storma fram under mord och brand,
ödeläggande Italien och Rom. Det är klart
att denna profetia tillhör de orakel, som
uppdiktats, sedan händelsen ifråga inträffat.
Krigets utgång framställdes i förutsägelsens
form för att profetian om segern över Rom
skulle vinna tilltro. Om den förra delen av
spådomen gått i uppfyllelse, skulle man
lättare tro på den senare delen av
densamma. Vi ha alltså att göra med ett prov
på den hellenistiska Orientens
anti-romer-ska propaganda. Efter Antiochos nederlag
i kriget mot Rom åsyftade man att på detta
sätt vidmakthålla hoppet om slutseger.
Som bekant ett bedrägligt hopp, men
kulturstriden gick vidare. Mithradates hade i
sin tjänst en filosof, politiker och rhetor
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
