Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
fälligt förtyskade Prag, råkar den glada
bondflickan illa ut för en stryktäck
kusincharmör. Stadens moraliska murkenhet är
utmålad med omisskännlig lust, medan
scenerna från gården är mera programmatiskt
tungfotade. Kristina Söderbaum gör flickan
till ett naivt och glupskt naturbarn, berusad
av sitt eget vra blod, omtöcknad av
svärmiska drömmerier.
I kväll är jag nyckfull, en fransk film av
Leo Joannon, är ganska konstgjord och
tröttande i sina komediförvecklingar.
Skådespelerskan uppträder som blomsterflicka och
blir av den rike mannen förvandlad till
drottning för en natt. Känslornas
intrigma-keri kommer dem slutligen att spela
förbrytare inför varandra. Men handlaget i filmen
är lätt, den artistiska fantasin leker kring
förloppet, och ett litet stänk av demoni
hindrar det hela från att bli för menlöst.
Kvinnor i fångenskap kan nog räknas som
vintersäsongens bästa svenska film. Ämnet
är hämtat från ungdomsbrottsligheten, dess
växtmiljöer i storstaden och samhällets
ingrepp emot den. Man får intressanta
interiörer från halvskumma hem, kaféer och
danslokaler, från kvinnofängelser och
uppfostringsanstalter för flickor. Filmen vill också
avhandla det dithörande sociala problemet, men
kommer inte längre än till en präst av
välvilligt moraliserande typ. Det egentliga
värdet med filmen ligger emellertid i
människostudierna: det är där Olov Molanders skarpa
psykologiska regikonst uppenbarar sig. De
olika ungdomstyperna, de mera naturligt
kriminella och de enbart vilsekomna, är
mycket påtagligt utformade, och de korta
livsglimtarna från kvinnofängelset är alldeles
utmärkta, ja, delvis fascinerande
konstnärliga miniatyrer.
K at rina efter Sally Salminens roman har i
Gustaf Edgrens filmversion blivit en
troskyldigt känslostark krönika kring en idealiserad
modersgestalt. Den unga flickan som
kommer till Åland får en hård lott som barnrik
hustru till en i fantasin rik men i
verkligheten ömklig sjöman. Hennes moderlighet,
på en gång rakryggad och ömsint, triumferar
över alla svårigheter, kommer vardagen att
blomma mitt i fattigdomen och omger
hennes liv med ett skimmer av meningsfullhet.
Filmen är okonstlat folklig, mycket kan
invändas mot den ur olika synpunkter, men sedd
med den rätta naiviteten är den gripande nog.
Som Katrina och hennes sjöman gör Märta
Ekström och Frank Sundström var sin
betydande, mänskligt fördjupad prestation.
Elvira Madigan är Harald Beijers och Åke
Ohbergs försök att göra en film om det
beryktade kärleksdramat mellan greven och
lindanserskan. De har tagit högspänt
romantiskt på uppgiften och skapat en vacker saga
om den stora kärleken i ganska förtunnad
luft. Vad som kanske hellre borde ha blivit
en färgstark passionshistoria i mustig
kavallerist- och cirkusmiljö blir nu en blek, eterisk,
närmast pubertetsmässig kärleksfantasi. Som
sådan har den sina förtjänster, med scener
av naiv oskuldsfullhet och rörande tafatthet.
Det är en gripande visa på film, sann som
längtan, lögn som verklighetsbild.
Åttiotals-stilen är trots enkelheten inte illa träffad i
filmen.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
