Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf Stridsberg. 5/7 1877—3/11 1943. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eli F. Heckscher
att det endast hade varit yttre
omständigheter som hindrat honom från att
tillhöra Uppsala-historikernas krets. De
gemensamma samhällsuppgifterna och allas
samfällda ansvar för dem utgjorde
ledstjärnan i Hjärnes praktiska förkunnelse,
medan en dyrkan av vetandet eller
lärdomen för dess egen skull, trots hans
sällsynt djupa och vidsträckta lärdom, i grund
och botten var Hjärne ganska främmande.
Så genomgripande som han kom att
inverka på den yngre kretsen i sin
omgivning är det ej märkvärdigt, att också
Gustaf Stridsberg därigenom skulle få en
ny inriktning. Det är emellertid ej möjligt
annat än att hans natur från början måste
ha haft mottaglighet för sådana tendenser,
fastän denna hade legat begraven under ett
av sjukdom överskuggat, isolerat livs
omåttliga läshunger. Emellertid gjorde det icke
förändringen mindre. För att uttrycka sig
i den antites som framför allt formats av
den man som fadern hade gjort honom
förtrogen med, nämligen Kierkegaard, gick
han därmed över från »A», estetiker, till
»B», etiker. Därigenom kom han att mer
än de flesta bli den svenska politikens
moralist, något som var
anmärkningsvärt långt från hans ursprungliga
orientering.
Mig veterligen kom genombrottet 1905,
genom en lång insänd artikel i Svenska
Dagbladet, kallad Vägen till upprättelse, i
anledning av diskussionen och uppgörelsen
om Norge före
Karlstads-överenskommelsen. Grundtanken kom till uttryck i
följande passus:
Ha vi mod att klart inse och erkänna, att vi
i dessa dagar ej röna blott eller främst en skymf
som andra tillfoga oss, utan att vi i denna smälek
röna frukterna, ej av vad vi felat mot andra,
utan av vad vi felat mot oss själva — då kan
detta bliva oss en upprättelse, och då skola vi
under denna sista förödmjukelse kunna återfinna
vad som nästan gått förlorat, den stolthet och
det självmedvetande utan vilket varken individer
eller folk kunna med heder leva.
Åtskilliga bland Gustaf Stridsbergs
närmaste och vänner hade upprepade gånger
försökt skaffa honom en borgerlig
sysselsättning, ett pliktarbete. Visserligen
tjänstgjorde han till en tid, med behållning för
både sig själv och sin arbetsgivare, som ett
slags amanuens åt den obotligt sjuke
elzevir-kännaren och läkaren G. S. Berghman;
men i det stora hela inneburo dessa försök
en nästan oavbruten serie felgrepp. Gustaf
Stridsberg kunde ej med fördel spännas
för plogen, utan måste vara obunden av
yrkesplikter. Till det sista förblev han en
liber studiosus — också i den meningen
att han aldrig släppte sin ungdoms
gränslösa lärdomsintressen — en man som drevs
fram av ett inre behov att på en gång
studera och skriva men som därvid måste
välja sina föremål efter sitt eget behag, ej
på grund av vare sig utifrån givna eller
inifrån ålagda plikter. Vår kultur skulle
vara fattigare, om det ej funnes åtminstone
några människor av detta slag, om alla
ägnade sig åt en gång för alla bestämda
åligganden. Emellertid tvingar hänsyn till
utkomsten de flesta att välja en
yrkesuppgift, och Gustaf Stridsberg var
ingalunda väl försedd med livets goda. Att hans
liv icke desto mindre kom att utformas på
ett sätt som icke blott motsvarade ett inre
behov utan också lät det komma landet
till den största nyttan, berodde på Svenska
Dagbladet. Genom att tidningens ledning
gav honom en fast ställning utan att
avkräva honom preciserade journalistiska
plikter, kom den att bereda hans
personlighet dess rätta förutsättningar och
därmed att låta honom ge tidningen själv det
bästa han förmådde.
På detta sätt kom Gustaf Stridsberg allt
mer att bli en av den bildade svenska
medelklassens samt den försvarsvänliga och
utrikespolitiskt orienterade högerns främsta
idéförkunnare och idébärare. Det rådde
både i detta och i andra hänseenden den
livligaste växelverkan mellan honom och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
