Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Midt i ei jerntid. Tre norske romanar. Av Rolv Thesen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mi d t i ei jerntid
Tre norske romanar
Av Rolv T hese n
i.
VONDE og vanskelege tider, då folk står
mot folk, og mann står mot mann, og
blod-spruten skyggjer for sol og himmel, stig
kanskje oftare enn i vanlege tider det
spörsmålet fram for oss: Kva er mennesket? —
Ja, det blir til sjuande og sist det avgjerande
spörsmålet, — avgjerande for både vårt syn
og vårt mod, for vår strid og vår vitalitet.
Svaret reiser oss eller slår oss ned; for det
gjeld liv eller død for mennesket som
ånds-vesen og åndsmakt.
Men den som for alvor har vakt over
dette spørsmålet, han vil kanskje til slutt
sanna dei ord av Pär Lagerkvist, at i
grun-nen er det ikkje i tider då livet rustar seg til
tennene for å övervinna oss det er
vanske-legst å tru; og ein vil kanskje leggja seg
denne oppmodinga hans på minnet:
»Vördnad för människan. Och tro på henne! Ju
djupare hennes förnedring kan synas, desto
mer måste vi tro.»
Det var ög i ei vond og vanskeleg tid, i
ei jerntid, at ein annan svensk diktar, Esaias
Tegnér — i diktet Det eviga — peika på dei
varige verde mennesket rådde over, og —
med tydeleg adresse til Napoleon — streka
under kor omskifteleg og forgjengeleg alt det
var som var skapt av »våldet»:
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Mot »våldet» sette Tegnér dei evige verde
som ligg i det sanne, det rette, det fagre.
»De tre dö ej ut bland mänskors ätt.» For,
sa han, dei har ein fristad i sjølve
menneske-hjarta.
Diktet vitnar om eit høgbore syn på
mennesket. Det er dette synet som ög
gjen-nomstrålar Tegnérs namngjetne Epilog fra
1820, der han oppmodar dei unge til å gå ut
og forkynna »det sannas Evangelium, det
skönas, det glada budskap från en bättre
värld där allt är gudafrid och himlaklarhet».
Epilogen er eit dikt som i syn og tankegang
har sitt norske motstykke i Henrik
Wergelands kantate Vord lys! Dei to diktarane
møtest først og fremst i sitt høgborne syn
på mennesket. »Jordens Hersker stolt
frem-triner», syng Wergeland, »skinner ikke i hans
Miner Lysets Ord over Jord?» Og liksom
Pär Lagerkvist hevdar at det ikkje er i
jern-tidene det er vanskeleg å tru på mennesket,
forkynner Wergeland at det er just det
guddomlege ved »Aandelyset» at det strålar
ut sin glans i »Slægtens Nat».
II.
Det var denne tankegangen, denne
livsfilosofien, som førde tanken til tre diktverk
som har komi ut her i landet i dei siste år,
tre romanar som truleg vil bli ståande som
typiske for denne tid. Dei er som Tegnérs
»Det eviga» skrivne i ei jerntid, og dei eig
alle tre noko av det høge menneskesyn, noko
av den tru på mennesket og menneskeånda
som den store svenske diktaren hadde funni
fram til midt i Napoleonskrigane.
Med titelen på sin roman Kimen
(Grodden) synest Tarjei Vesaas ha meint iallfall
noko av det same som Tegnér meinte med sin
titel »Det eviga». Han vil syna kimen i dustet
(grodden i stoftet), om ein vil nytta titelen
på siste delen av romanen. Men først syner
han, i første delen av romanen, korleis
mennesket tér seg i si verste fornedring. For
denne romanen er like lite som dei to andre
som skal nemnast, boren av naiv og lettvinn
menneskeforguding. Dei er alle tre merkte av
at dei som skapte dei, var fullt klåre over
motsetningane i livet, over både det som dreg
mennesket opp, og det som dreg det ned.
Dei har ikkje for ingenting levd i ei tid som
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
