Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
tilldragelser. Det är ett konststycke, som gett
upphov till ett fint konstverk.
Helen af Enehjelms språkstil är enkel och
fullkomligt fri från allt snobberi och
effekt-sökeri. Det strömmar en ren och behärskad
melodi genom hennes satser. Detta är så
mycket mera anmärkningsvärt som
författarinnans modersmål inte är svenska. Helen af
Enehjelm är till sitt ursprung amerikanska
och det är först efter hennes giftermål som
Finland blivit hennes fosterland och svenskan
hennes språk.
En lantlig idyll i krigets vilda år är miljön
också i Elmer Diktonius’ skissamling
»Höstlig bastu». Den diktare, som förr gav uttryck
åt sitt obändiga frihetsbegär och som framom
alla andra var internationalismens företrädare
i den finlandssvenska litteraturen, tolkar i
dessa stillsamma meditationer sin bundenhet
vid jordtorvan och fosterlandet. Diktonius
har tillbragt sin barndoms somrar i det
finskspråkiga Nurmijärvi i närheten av
Helsingfors; »Höstlig bastu» bär på sitt vis vittne
om den roll barndomsintrycken spelar både för
en diktares tillblivelse och hans utveckling
under mognadens år.
Diktonius har alltid haft ett skarpt öga
och en djup förståelse för de säregna
människorna. Nurmijärvi är den stora finska
diktaren Alexis Kivis hembygd och det är sålunda
naturligt att vi främst möter honom i det
galleri av personligheter, som Diktonius
presenterar i sin bok. Men bakom honom
skymtar en skara originella allmogefigurer utan
rang och namn — det är som om gestalterna
i Kivis diktning hade gjort sällskap med sin
skapare på scenen i Diktonius’ bok. Där är
Diktonius’ guffar, som var »en tämligen dålig
bonde och en desto bättre suput»; det var
han som bragte sin gudson i kontakt med
naturen. Där är den lytte skomakaren
Salminen, vars liv genomstrålat av diktarens
intuition blir en franciskansk legend från
Nurmijärvi, där är Usko, den vildsinte slagsbulten,
och många, många andra, både husbönder
och husmödrar, drängar och pigor.
Diktonius’ allmogegestalter är fauner och
satyrer i en finsk herdeidyll. Skogens träd,
ängarnas gräs och blommor, markens djur
och luftens vingade väsen får ett personligt
liv inför denna benådade naturlyrikers ögon.
Vi ser hela naturen i dess mångskiftande
verklighet, vi hör dess tusen röster, husdjurens
läten och skogens fågelröster, vi känner
dofterna både från dynghögen och från lin-
Helen af Enehjelm.
neorna borta i skogarnas mörkaste gömmen.
Vi njuter av denna konst med alla yttre
sinnen.
Andan i Diktonius’ bok har meningsfullt
fångats i bokens titel. Dess grundstämning är
ett djupt vemod. Många av dessa skisser
handlar om vissnande och död. Skisserna
rör sig på samma linje som de tre dikter om
dödslängtan, som Diktonius så kongenialt
analyserar i en studie över Ivivi som lyriker:
Shakespeares »Kom nu hit, död!», Ernst
Josephsons »Min grav» och Kivis Ikävyys
(»Ledsnad»). Den avslutande skissen »Höstlig
bastu», som författaren tillägnat F. E.
Sillanpää, får en symbolisk betydelse. I den skildrar
Diktonius med inspirerade ord hur den lilla
fotogenlampa utan glas, som han har med
sig i bastun, lyser med sitt svaga sken i
bastukammaren, utanför vars fönster
höstmörkret står svart och ogenomträngligt. Det
flämtande ljuset — »tuiju» kallar
Diktonius det med ett finskt ord fyllt av melodi
— är själva livets låga, som brinner en kort
stund vid gränsen till en värld av ofattbart
mörker.
Diktonius’ bilder från den enkla miljön i
Nurmijärvi vidgar ut sig till ett panorama
över fosterlandet, hans stämningar gömmer
innerst på filosofi och metafysik. De korta
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
