Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O fera- och konsertkrönika
sticker i ögonen hänger det ytterligare ihop
med att Smetana, i motsats till vad som
påyrkades i vissa tjeckiska musikkretsar, på
det bestämdaste motsatte sig att direkt
imitera melodiföljder och rytmer i landets
folkmusik. Han ville inte skriva »potpurrier».
»Skulle vi inte glädja oss åt livet när Gud
givit oss hälsan» — det är den enkla
folkfilosofi som uttryckes i operans första kör.
(Ordalydelsen är ändrad i den svenska
översättningen som återgår på den tyska av
Kal-beck.) Ur livsglädje, ur en både nationellt
och personligt betingad lyckokänsla har
verket i det hela sprungit fram. Just i början av
1860-talet begynte ju i Böhmen en tid av
politisk frigörelse, och den 36-årige Smetana
skyndade från Göteborg till sitt hemland, där
han kände sig kallad och utvald att ställa sitt
nu mognade konstnärskap i den tillblivande
tjeckiska — ej längre böhmiska —
tonkonstens tjänst. Skaparglädjen kunde endast
momentant grumlas av sådana landsmän
som fann wagnerism i all musik som inte
kopierade folkmusiken eller var på annat sätt
ögonblickligt tillgänglig. »Brudköpet»,
Smetanas opera nr 2, tillkom, såsom komponisten
själv framhöll vid hundrade föreställningen,
»på trots därför att man efter
’Brandenburgarna’ (förstlingsoperan) förebrått mig att
jag var wagnerian och ej kunde komponera
något i lättare nationell stil».
Ej heller röjer åtminstone »Brudköpet»
något av den heta beundran Smetana kände
för »Tannhäusers» och »Lohengrins» mästare;
förekomsten av en del erinringsmotiv — ej
ledmotiv •—- kunde ju ej stämpla verket som
wagnerianskt. När det nu gällde »lättare
nationell stil» vittnade det onekligen om
stilkänsla när i stället Lortzings folklighet ej
så litet föresvävade Smetana som ett mönster.
Gemensamt för båda var emellertid inte bara
folkton, men också en viss dragning till
både opéra comique och Mozart. Dyrkan av
den senare röjer sig också i »Brudköpet»
genom fakturen i vissa ensemblesatser och
genom en del »Mozartanklanger» av mer yttre
art. Så t. ex. när språklådan slås upp av
Ket-sal, den som scenisk figur annars något om
den »vishetsfullt» bornerade borgmästaren i
»Zar och timmerman» erinrande
äktenskapsmäklaren: särskilt vid entrén i första aktens
D-durtersett går denne på med
Figaroeller Leporellomässiga parlandon och
slutvändningar.
I Smetanas opera tyckes därjämte en sär-
Conny Söder ström och Brita
Hertzberg i »Brudköpet».
skild förfining vittna om djupare frändskap
med Mozart. Där höres motsvarigheter till
det sotto voce, den intensifierande pianonyans,
som hos denne gärna inträder vid emotionella
höjdpunkter. Sempre sotto voce föreskrives det
uttryckligen när Hans och Marie i sin första
B-durduett, vid den vaggsångliknande
mellansatsen (»Nu i lust och smärta»), vunnit
visshet om ömsesidig kärlek. Pianissimo dolce
är huvudbeteckningen för den subtilt
klangsköna sextetten vid operans slut, när
samtliga huvudpersoner förbryllade känner sig stå
vid en vändpunkt. Till och med första
aktslutets polka — den tjeckiska
nationaldansen som Smetana ville idealisera liksom Chopin
gjort det med mazurkan — får dolcebetoningar
mitt i sina rytmiskt primitiva uttryck för
lössläppt folklig livsglädje. Och den robust
stampande furianten i andra aktens början
glider in i espressivoepisoder som melodiskt
och harmoniskt tydligt vittnar om den varma
känsla Smetana hyste också för den polske
tondiktaren.
Musikalisk tyska på dialekt — så har
någon tysk kritiker karakteriserat »Brud-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
