Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
som kontorsflickan Inga Larssons hem och
arbetsplats, nämligen den gamla
Djurgårdsstaden med dess tingel-tangel och pittoreska
existenser. Miljö är en sak, som dramatikern
Grevenius förstår sig på. Därtill kan han
skriva repliker lika fria från ohanterliga
kantigheter och högtidlighetens stelkramp som
hans eget recensentspråk. Nu har Grevenius i
pjäsen riktigt bemödat sig om att visa, att
personagerna kring ambulerande
nöjesetablis-semangsinnehavaren Hellström är — som
folk är mest, bara nöjdare och trevligare än
vi andra i gemen, därför att de slipper lägga
band på vandringshågen och leklustan inom
sig. Cirkus- eller skall vi säga tivoliblodet i
deras ådror är minsann ingen mera djävulsk
saft. Men när man avsiktligt nöjer sig med
en tunn intrig för att lägga huvudvikten vid
miljön och människorna, måste det finnas mer
dramatiskt sprängstoff inom människorna.
— Så beskedligt som Rune Carlstens regi
presenterat det, är stycket dock inte. Mellan
den ofta pinsamt vårdade regissören Carlsten
och skådespelaren Carlsten med hans
fantasifulla färgläggning råder en besynnerlig
dualism, särskilt tydlig när man möter båda
herrarna Carlsten i en och samma pjäs. Den
herr Carlsten, som spelade den gamla,
koleriska grosshandlaren med f. d. clownen John
inkapslad i elakhet och respektabilitet,
sparade sannerligen inte på krutet. Med all
respekt för regissören Carlstens kunskaper och
smak, så önskar man livligt, att han ville
maka åt sig betydligt till förmån för den
tekniskt drivna och enastående fantasifulla
skådespelaren Carlsten. Med Nöjesfältet ryckte
Einar Axelsson och Elsa Carlsson in i
Dramatens ensemble, två värdefulla
förstärkningar särskilt i komiska uppgifter. Själva
Anders de Wahl stod på spellistan som
tivoli-ägaren själv, och man kan med ungefär lika
stor rätt formulera omdömet om den stora
skådespelarens insats så, att han spelade fint
och återhållsamt, som att han föreföll
måttligt trakterad av sin uppgift.
De Wahl och Dramaten är för övrigt ett
kapitel för sig — och ett sorgligt sådant. Vi
utomstående skall inte blanda oss i
konflikterna mellan stjärnan och teaterledningen
utan bara stillsamt beklaga, att vi inte minst
en gång per spelår får se skådespelaren på
nationalscenen i en roll, som anstår både hans
ålder och hans storhet. Nog borde det höra
till nationalscenens kulturvårdande
verksamhet att, medan Anders de Wahl har
krafterna obrutna, låta honom framträda
ännu en gång som Markurell och Johan
Ulf-stjerna. Sjuttiofemårsdagen celebrerades med
tillbörlig yttre pompa, men det hade varit
värdigare, om teatern gått de Wahls önskemål
till mötes och efter en 55-årig konstnärsbana,
varunder skådespelaren gjort sådana lysande
insatser för svensk odling, låtit honom
framträda, som han själv ville, i ett ospelat svenskt
mästerverk som Pär Lagerkvists Konungen.
Nöjesfältet kunde stå som rubrik över
Dramatens hösttermin. Grevenius pjäs lades snart
ner, men desto fler spelkvällar ägnades åt
Noel Cowards Markisinnan och de
Flers-Caillavets Kungen, två skickliga men
välkända lustspelsfabrikat. Dramatiska teatern
hade inte ansett sig kunna undandraga sig
den bjudande plikten att för tredje gången
framföra Noel Cowards moderna frivolitet i
rokokokostym och att låta stockholmarna
förnya bskantskapen med den utmärkta
franska lustspelsfirmans numera nattståndna
politiska satir och dess onekligen mera
livsdugliga erotiska vågsamheter. Både Kungen och
Markisinnan spelades svagt — Inga Tidblads
utsökta komedikonst i den förra och Elsa
Carlssons briljanta tekniska bravur i den
senare var snarast undantag — men teatern
lät inte ens detta klena konstnärliga utbyte
avskräcka utan fortsatte oförtrutet, spelade
och spelade, så att det sammanlagda antalet
spelkvällar för dessa båda lustspelsrepriser
torde ha uppgått till mer än en tredjedel
av spelårets samtliga. Förmodligen får denna
flagellantiska konstnärliga självövervinnelse
sin belöning i form av en tillfredsställande
budget.
Bland de utlovade utländska
repertoarnyheterna har spanjoren Federico Garcia
Lor-cas Blodsbröllop och Priestleys De kommo till
en stad, ställts på framtiden, den senare
måhända under intryck av kritikens
kallsinnighet mot själva stycket vid uppförandet på
Göteborgs Stadsteater. Däremot har
Dramaten gett Maxwell Andersons Vi har vår frihet!
(The Eve of St. Mark) och Knud Sønderbys
En kvinna är överflödig.
Så överdådig var iscensättningen och så
ypperligt spelet, att det dröjde ända in i
den andra av skådespelets två avdelningar,
innan man kom underfund med, hur
medelmåttigt Vi har vår frihet! i själva verket var.
Kriget har drivit fram även en svensk soldat
-och beredskapspjäs, Gunnar Åhlströms
Beredskap. Maxwell Anderson är naturligtvis
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
