Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lamartine
utsända 1847. Men för Michelet, den
ojämförlige mästaren bland romantikens historici,
var det folket som var hjälten. Hans
revolutionshistoria, som började utkomma 1845, var
en lidelsefull och partisk, halvt visionär
framställning, där de ledande personligheterna
ställas i skymundan, medan folket
genomgående förhärligas -— folket i arbete, som
skapare av seder och storverk, folket som sin
egen frälsare. Tillsammans med sin vän
Edgar Quinet hade Michelet också inlett en
häftig antiklerikal kampanj; även i Quinets
arbeten förenades antiklerikalismen med
re-volutionsexegetiken, och han hävdade, att
franska revolutionens princip i själva verket
var identisk med kristendomens. Frankrikes
räddning vore att söka i en ny revolution på
religiös grund.
Även antiklerikaler, republikaner och
utopiska socialister omfattade nämligen
sjutton-hundratalsfilosofernas deistiska gudstro och
»naturliga religion»; hela rörelsen var insvept
i en atmosfär av allmän filosofisk idealism
och spiritualism, förmedlad från Tyskland av
Victor Cousin, epokens ledande filosof.
Till de messianska och apokalyptiska
stämningarna bidrogo de politiska emigranter,
polacker, ungrare, irländare och andra, som
i ständigt växande skaror sökte sig en tillflykt
i Paris och därifrån arbetade för sina länders
frigörelse i nationalitetsprincipens tecken. Ty
även om denna inte hade så stor politisk
aktualitet för en gammal nationalstat som
Frankrike självt, så var den ett integrerande
element i den franska romantiken med full
giltighet för de andra folk, som sågo upp till
det franska som ett föredöme och en befriare.
Med all önskvärd åskådlighet har
stämningsläget fixerats av grevinnan d’Agoult,
Liszts sköna och ryktbara älskarinna, själv
författarinna med en central ställning i de
ledande kulturella och politiska kretsarna. I
sina memoarer (s. 209 f.) skildrar hon det
långvariga besök hon 1837 avlade hos George
Sand. Tiden tillbringades, berättar hon, med
ändlösa diskussioner
om dödsstraffets avskaffande, om alla de idéer, som
då kallades humanitära, om republiken ... Allt ville
man reformera . . . teatern, poesien, musiken,
religionen och samhället. Allt detta var uppjagat, sjukligt
men storsinnat. Vilken eggelse för inbillningen, för
alla själsförmögenheter. Kärleken till folket, de ringa,
de lidande, till en kristendom, som inte längre ville
avvakta framtiden . . .
Det är dessa tendenser, som under det
akuta trycket av en ekonomisk kris och
dåliga skörderesultat, komma till
revolutionärt utbrott i februari 1848, och, burna på
de parisiska arbetarnas och småborgarnas
axlar, föras till en snabb men kortvarig seger.
Med någon schematisering kan man rentav
hävda, att den romantiska rörelsen på det
politiska planet mynnar ut i Andra republiken.
Den skönlitterära romantiken blir i
Lamarti-nes gestalt den provisoriska regeringens
ledande själ; den sociala utopismen blir där
representerad av Louis Blanc. Béranger
invaldes i konstituerande nationalförsamlingen,
Eugène Sue i den lagstiftande, Lamartine,
Victor Hugo, Lamennais och Edgar Quinet i
båda. Lamennais var en kort tid ledamot av
konstitutionsutskottet. George Sand
redigerade inrikesministerns, Ledru-Rollins officiösa
organ Bulletin de la République.
Andra republikens bittra desillusionering
och snara fjasko blevo också romantikens.
Från de blodiga junidagarna 1848 daterar sig
demokratiens dödskamp. De romantiska
illusionernas sönderfall och förvittring, med
överlägsen konst återgiven och belyst i Flauberts
roman L’éducation sentimentale, var då i full
gång. Hela rörelsen har förlorat sin kraft och
rinner ut i sanden vid århundradets mitt.
Den litteratur, som spirar i cæsarismens
skugga, har redan en annan karaktär.
Den mer än tjugofemåriga process, som här
endast snabbskisserats i grova drag och yttre
konturer, har sin kanske mest typiska
exponent i Lamartine. Hos honom kan den
studeras mera i detalj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
